I'm a house of cards in a hurricane, But I'm helpless when she smiles
Shopping idag. Det går bra nu. Gled in på Carlings för att göra min grej. En galen väldigt påträngande men dock trevlig expedit gled fram till mig och hetsade om en jacka som jag bara va tvuuuuuuuuungen att köpa. "Vääldigt stilrent och inne just nu och passar pääärfäääkt fööör dääääj" gnydde han fram på bögig göteborska. Till min stora glädje och förvåning (och hans också) så föll jackan mig perfekt i smaken så jag tog den. Och till min stora glädje och förvåning (återigen) så visade det sig vara REA på den när jag kom till kassan. Från 1500 till 1000 kr. Värt!
Köpte även denna välluktande pärla:
Helt obeskrivligt väldoftande parfym. Nice!
Sen köpte jag lite små accensoarer som halsduk, halsband, vantar, mössa, strumor och kalsonger. Köpte även nytt busskort - Månadens överlägset tråkigaste utgift, (bortsett från hyran och telefonräkning of course). Just fan, jag köpte ju även ett par jeans. Dom var faktiskt riktigt fräsha och satt jävligt bra. Lägger upp en bild på dom framöver :) Även på Jackan då of course!
Just fan. I´ve got the Job! Casino Cosmopol. Börjar 8dagars-utbildningen där på Måndag. Hurra! Keep riding the wave som min bästa vän sa till mig för etag sen och han uttrycker det nog på bästa sättet. Lustig hur det kan svänga så i livet. Ena stunden är man nere under jorden i sin värsta formsvacka och slåss med demoner, paranoia, depprission och tårar för att sedan nå toppen några veckor senare. Men jag tror nog det är så.. Man måste nog nå botten för att verkligen på riktigt kunna må bra sen igen. Och nu är det så. Nu mår jag bra.
Jag äter goda apelsiner. Det är något speciellt med goda apelsiner. Visst, folk tänker att frukt som frukt.. Men va fan. Det stämmer inte. Riktigt goda apelsiner slår fan det mesta. Det är grymt! Är inne på min fjärde nu... Somebody stop me! =/ Vilka frukter är godast annars då? Vindruvor och Vattenmelon gillar jag. Vad gillar ni?
Isabel & Cecilia aka Fat hoe & Laktos hoe <3
Pappa ringde idag när jag stod i duschen. Det var tur att jag inte va reachable tror jag. Jag vet nämligen inte om jag hade svarat eller inte. Jag skickade ett sms till honom och frågade om det var något spec. Då skrev han "Nej det var det inte. Ville bara höra av mig. Saknar dig. Men jag ringer igen senare...". Han har inte ringt. Jag är inte chockad. Samtidigt inte alls speciellt ledsen över det heller.
Jul coming up. Mamma och Pappa ansvarar över småsyskonen varannan jul har dom bestämt. Denna Jul är det pappas tur. Jag tror pappa kommer försöka få alla barnen hem till sig. Men jag är ganska säker på att dom tre mellanbarnen... dvs Jag, Noel och Niki kommer tacka nej till inbjudan till honom och fira med mamma istället. Vi tre och Mamma. Det är väl ingen hemsk uppställning? Låter riktigt bra tycker jag faktiskt.
Imorgon ska jag för första gången på evigheter sova ut. Sova så länge jag bara orkar och kan. (Sova så länge jag orkar? haha! Rolig jag är). Siktar på att gå upp från sängen vid 14-15 snåret där. Utvilad och taggad. Sen ska jag bowla på kvällen med hela gänget. Har en gruvlig revanch att ta ut eftersom jag sög så saftigt mkt pung senast med en rekordserie på under 100 poäng... *skäms*.. Sen ska jag sova hos min tjej (Ja! MIN TJEJ! JAG HAR EN SÅN! *wuhuu*) och leverera kvalité till henne all night long. Så det så!
Missa för guds skull inte:
Sum 41 - Walking Disaster
Backstreet Boys - Helpless when she smiles
Petter - Frustration
Dags för mig att ta mitt ansvar som en välbesökt blogg som jag ändå är.
Så jag tänkte rekomendera lite andra bloggar som jag tycker är värda att slänga ett öga på:
Stor blogghumor:
http://mittlivsomemil.blogg.se/
http://www.magnusuggla.nu/
http://jonteochpaul.blogg.se/
Bra bloggar:
http://emmituss.spaces.live.com/
http://juiceboxx.blogg.se/
http://anniehd.blogg.se/
Mina systrars bloggar:
http://onaneramera.blogg.se/
http://blindo.blogg.se/
Vem vill gå och se "American Gangster" med mig? Let me know.
Och med dom visa orden avslutar jag dagens skriveriet. Usch vilket dåligt tråkigt inlägg det här blev. Ber om ursäkt för det. Hatar att vara missnöjd över inlägg. Yea yea... Nu ska jag hugga in på min femte apelsin. Raka skägget och sälja det på Ebay. Sov gott och om ni har någon att sova med så smiska henne/honom riktigt varsamt. Själv sover jag ensam så jag får smiska mina pudlar istället. Hej hopp på er
Som att repetera och nöta in samma manus varje morgon men ändå aldrig inse skillnaden.
Jag ska visa henne. Jag ska visa dom alla. Alla tvekare. Fast i have to admit it. Du spelar korten väl. Du vet mina brister och svagheter och utnyttjar dom till fullo. Du vet att jag blir helt paranoid och flippar varje gång ditt namn kommer up. Du använder det igenom att höra dig när vi umgås. Du vet att igenom att skicka ett sms till henne eller ringa henne när jag är med henne så skapar du en dålig stämning eller om du har tur, till och med ett litet bråk .
Men det är egentligen inget att beskylla dig eller någon annan för. Problemet ligger ju ändå hos mig i slutändan. Det är jag som har så svårt att inse sanningen och förstå verkligheten. Jag fokuserar istället på att vägra inse att bra saker kan hända mig. Jag fattar liksom inte vart jag står och vad som egentligen sker. Jag måste ta tag i mig själv och få in i min vilsna jävla hjärna att jag faktiskt duger som jag är. Att man faktiskt kan älska mig för den jag är. För nu står hon ju där. Rätt framför nosen på mig. Min drömtjej. Mitt allt. Den kompletta. Hon säger att hon är kär i mig. Hon säger att hon älskar mig. Ändå har jag så svårt att se det. Just för att min egen bild av mig själv är så fruktansvärt jävla medioker. Fan så jävla sorgligt egentligen...
Så jag lägger energin och kraften på att bete mig som en idiot och bli svartsjuk. Bli grinig och inbilda mig alla möjliga sjuka saker. Jag blir paranoid, ledsen och arg. När jag helt klart borde lägga kraft på andra saker. Nu vet jag ju faktiskt till 100% vart hon står och jag bestämde mig idag helt seriöst att göra en seriös bearbetning med mig själv. A brand new man. Verkligen rannsaka mig själv och försöka fixa till det här nu. Jag måste våga inse och tro att det är faktiskt är mig hon vill ha. Då mina vänner, har jag vunnit.
Jag ska sluta bry mig om andra. Svartsjuka tex, det ger ingenting bra. Vad bra kan komma ur att man blir svartsjuk på gamla ex och sådant? Hon blir arg och obekväm. Man förlorar förtroende. Kärlekar dunstar bort. Bråk, tjaffs och hela skiten blir vardagsmat. Nej fy fan för det. Svartsjuka ger bara negativa effekter. Jag har Isabel. End of story. Det räcker så liksom. För jag måste ju ändå passa mig lite grann. Jag vill inte spela bort detta ur mina egna händer. Min paranoia och mitt sviktande jävla självförtroende ska inte få förstöra det bästa som hänt mig in years.
Jag tror ändå att grunden i allt detta är osäkerheten. Sviktande självförtroende. Just att jag tar åt mig så jävla hårt av minsta lilla negativa sak som sägs till mig eller om mig. Oroar mig så mycket. Men det har jag nog ärvt av pappa. Han tar också åt sig otroligt mkt. Tycker väldigt synd om sig själv. Det är första reaktionen så många gånger. Jag är nog ganska lik han där. Jag tycker gärna synd om mig själv. Jag är nog rätt ego ändå även fast jag hatar att erkänna det. Hade jag bara varit en stabil vanlig kille me hyffsat gott självförtroende, som trodde på sig själv och sina handlingar.. så hade aldrig någov av dessa komplikationer uppstått tror jag. Men å andra sidan, hade jag varit någon annan.. och inte varit Nemo så hade jag aldrig fått Isabel heller...
Jag åt precis en riktigt god middag med min mor. Oxfilé och potatisgratäng med brämhultsjuice till. Finare än så blir det fan knappast. Jag och min älskade mamma som håller ihop i vått och tort. Jag älskar att våran relation är så fantastiskt jävla stark och underbar som den faktiskt är. Den är helt makalöst. Inga konstigheter. Hon är bäst.
Inför denna helg så var det meningen att denna helg skulle vara min lediga helg. Att jag skulle ta igen krafter och sova länge varje dag. Sen så frågar dom där jävla ica-jävlarna alltid om man kan jobba och hur lätt är det att säga nej när dom frågar på lördagar och söndagar? Det är FÖR mkt pengar för att säga nej. Jobbade 12-16.30 igår och 7.30 - 15 idag. Vet ni hur mycket pengar det är? 100% OB. Alltså 12 timmar jobb ~ 24 timmar betalda. 2400 kr. Skatt på det... ja det blir väl nästan 2000 kr betalt för en jävla helg. Det är helt sjukt. Det GÅR ju inte att säga nej till.
En annan Ica sak jag vill ta upp. En ICA-fenomen om ni vill kalla det så. Varje gång man jobbar så händer detta.. På minst 50% av kunderna. Dom har handlat klart och betalar och PRECIS när korttransaktionen är genomförd eller när dom fått sina kontanter tillbaka så säger dom "Nej jävlar, påsar glömde jag". Detta händer lixom minst 100 ggr per dag ungefär. Dom undrar man ju faktiskt hur många % av dom som faktiskt glömmer påsarna och hur många % av dom som bara säger så för att dom VET att jag kommer säga "Nej men fan, det är bara att ta"... Utnyttjar dom min godhet eller är svenska medelålders jävligt glömska och tankspridda? Suck! Vad tror ni? För det är väl klart man inte ORKAR ta betalt för påsar sådär i efterhand. Det var typ 2 år sedan jag tog betalt för en kasse på jobbet... Jag tror på alternativ 1. Att dom faktiskt utnyttjar min godhet och vet att jag kommer bjuda. Äckliga jävla svennar. BLÄ!
En annan rolig sak på jobbet idag. Alex och Katrin Schulman handlade av mig. Vääääldigt stort för den lilla människan att två celebriteter handlar av en. Men vad fan gjorde dom ute på Värmdö? Dom var trevliga och roliga båda två men inte snygga för fem jävla öre. Fula rent ut sagt. Fast dom såg å andra sidan väldigt ofixade och nyvakna ut...
Han verkar va en skön typ!
Marcus Fagervall. Ja ni vet Idol-Markus. Han som kammade hem finalen i fjol. Han som jämnt viftade med händerna i konstiga rörelser, tog sig på ballen och brölade fram på hemsk norrländska ett par klassiska citat som "Det är helt schuuuuukt assså" eller också den gamla godingen "Det är helt schuuuuukt assså" . Mycket variation på hans uttalanden efter han fått höra juryn bedömning. Tror minsann att han någon gång sa ""Det är helt schuuuuukt assså" också.. Han som var såå fantastisk (Ja nu talar jag ut allmän synvinkel, jag hade aldrig mkt till övers för honom). Markus Fagervall har iaf blivit sparkad från sin Julshow och får inte förlängt skivkontrakt av Sony BMG. Så länge varade hans idoldröm. Så länge var han en respekterade superstjärna inom den svenska skivbranshen. Han fick inte ens vara het ett år. Är inte det ett jävligt bra tecken på att kvalitén i den där jävla tävlingen sjunker avsevärt? DET samtidigt som Daniel (som tillsammans med Amanda är överlägset bäst i årets kassa startfält) åker ut på en lam fjärdeplats. Usch. Svenska folket borde skämmas. Idol borde läggas ned. Punkt.
Min önskelista so far:
Supersugen och The Number 23 på DVD
Per Gessles självbiografi
Skön helg i övrigt. I fredags så drog jag och eliten och bowlade i Gullmarsplan. Bowling är jävligt roligt men Bowling är också ett spel för folk med temprament och som inte envisas med att göra övertamp vartannat kast. (Pekar på mig själv och skäms). Då är det roligare att dricka öl och pussa på sin tjej och imponeras av Leo´s 500:e Strike i ordningen. (Ja. Jävla boulefjolla). Efter Bowlingen så begav det sig mot Hirshen där vi hade en trevlig kväll. Mycket hink och mycket kärlek. Vi var törstiga. Inga konstigheter. No strangeness.
Lördagen i ära inleddes med jobb. Sen blev det Parmiddag med Calle och Helena. Vi käkade Grillad kyckling med fetaost och drack spritzers tills vi blev packade. Satt och pratade om allt och inget. Sen inpå småtimmarna gick vi till sängs... För att sedan idag tvingas gå upp 06.30 i morse. Hur tror ni jag mådde? Jag kan helt seriöst säga att jag aldrig någonsin tidigare varit så trött som jag var då. Jag kunde offrat min ena pungkula och min vänstra hand för att få sova vidare brevid min plutt. Men NEEEEJ, jag va tvungen att ta mig upp och bege mig mot Värmdös stolthet - Ica Kvantum Värmdö. FUCK IT FUCK IT! =(
Jag och Loren - 2006 08 15
bytheway kära läsare, vilken av Fall Out Boy´s stora hits föredrar ni?
"This aint a scene, it´s an arms race" eller "Thanks for the memories" ?
I´m just curious :) all for now, peace out
Torsdag.
Åh.
Vissa människor är ganska små människor. Dom gillar att häva ur sig osammanhängande märkliga uttalanden. Dom gillar att vrida och vända på sanningen för att deras egna märkliga twistade versioner ska låta logiska. Dom raderar sanningen för att själva framstå som utsatta och godhjärtade. Dom följer ordet dubbelmoral till minsta vink och har ingen som helst koll på sann etik och moral. Dom spelar korten så falsk och makabert att vi normala dödliga framstår som helgon. Vissa människor byter gärna taktik och spelstil för att i sina sista desperata försök försöka vinna matchen och gå hem som något annat än en tragisk loser. Vissa människor kan inte stå för vad dom säger, tycker eller gör. Vissa människor skyltar gärna med att dom själva borde förklaras som helgon när dom nästintill bara är ett val mellan pest eller kolera. Vissa människor är så trasiga, ledsna och förstörda att dom börjar tappa greppet om hela sin tillvaro. Vissa människor har väldigt höga tankar om sig själv och snackar så mycket skit att dom börjar tro på det själva. Det kallas mytomani. Vissa människor är ganska små människor.
Jag sitter hemma hos min fruga. Blippar med hennes efterblivna dator innehållandes 19.000 olika virus. Ja visst! Här finns virus för alla smaker. Tjocka och smala. Långa och korta. Afros eller asiater. Virus i alla storlekar och utseénden. SUCK. Sega virusdrabbade datorer can make a common man to totally lose it.
Jag gick igenom lite statistik idag. Det visade sig att jag har i snitt 300 unika läsare per dag här på min lilla blogg. Det är roligt och hedrande. Undrar hur många av dom som är mina vänner och bekanta och hur många som verkligen inte ens känner mig för fem öre. Undrar hur många som tycker om mig och hur många som inte alls tycker om mig. Undrar ifall folk läser hela inläggen ord för ord eller bara ögnar igenom dom lite fort och letar ifall det skrivs något för just deras smak.
Mamma letar lägenhet i stan... på söder. Eller jag får inte kalla det stan. Då blir Emma sur. Hon letar lägenhet runt globenområdet iaf. Typ svedmyra, bandhagen, enskede och där i krokarna. Mamma gör ett vist val. Ängsvik är för långt bort. Det är kul och skönt på sommaren men i det stora hela så finns det liksom inte att bo där ute. Sista bussen hem 23.48 på vardagar och 1.05 på helger... Det säger väl allt.
Jag var ute igår. Med Cilia, Gayen och Isabel. Det var första gången vi alla fyra blev pissfulla on the same time at the same place. Det var roligt. Förkrök och efterkrök. Nivå och sen After. Hallelulja. Men oj, nu har klockan slagit midnatt och nu har man ju fått lön. Nice med caaaaaaaaaash. I morgon blire shopping. Behöver parfym, hårvax, jeans, jacka och kanske ett par skor. Sen på kvällen ryktas det om Bowling eller Biljard? Myyys!
Fast prio ett på shoppingen: Jacka! En snygg varm jävla jacka. Rock? Dunjacka? Jag vette fan. Någonting bara. Jag fryser fan ihjäl nu när jag går omkring ute. Någon som har något snyggt jävla jack-tips på något som skulle passa mig?
Vår familj är ganska splittrad just nu. Fan vad det stör mig att i princip alla i min familj läser min blogg. Det stör mig skitmycket ibland. Jag skulle bara vilja kladda ned så mycket tankar och känslor ang stundande julen och alla dess problem det medför men det går ju inte. Jag kan inte skriva vad jag vill i min egen blogg längre... Det känns så jävla tråkigt. Jag funderar helt seriöst på att starta en ny blogg bara för mina allra närmaste eller sluta blogga helt och köpa en dagbok som jag kan börja skriva i varje kväll. Vad tkr ni?
Please give me a sign. En dagsform. Ett formbesked. Ge mig en signal som ger mig hopp.
Nu kom Isabel hem. Got to go.
Vissa människor är ganska små människor. Dom gillar att häva ur sig osammanhängande märkliga uttalanden. Dom gillar att vrida och vända på sanningen för att deras egna märkliga twistade versioner ska låta logiska. Dom raderar sanningen för att själva framstå som utsatta och godhjärtade. Dom följer ordet dubbelmoral till minsta vink och har ingen som helst koll på sann etik och moral. Dom spelar korten så falsk och makabert att vi normala dödliga framstår som helgon. Vissa människor byter gärna taktik och spelstil för att i sina sista desperata försök försöka vinna matchen och gå hem som något annat än en tragisk loser. Vissa människor kan inte stå för vad dom säger, tycker eller gör. Vissa människor skyltar gärna med att dom själva borde förklaras som helgon när dom nästintill bara är ett val mellan pest eller kolera. Vissa människor är så trasiga, ledsna och förstörda att dom börjar tappa greppet om hela sin tillvaro. Vissa människor har väldigt höga tankar om sig själv och snackar så mycket skit att dom börjar tro på det själva. Det kallas mytomani. Vissa människor är ganska små människor.
Jag sitter hemma hos min fruga. Blippar med hennes efterblivna dator innehållandes 19.000 olika virus. Ja visst! Här finns virus för alla smaker. Tjocka och smala. Långa och korta. Afros eller asiater. Virus i alla storlekar och utseénden. SUCK. Sega virusdrabbade datorer can make a common man to totally lose it.
Jag gick igenom lite statistik idag. Det visade sig att jag har i snitt 300 unika läsare per dag här på min lilla blogg. Det är roligt och hedrande. Undrar hur många av dom som är mina vänner och bekanta och hur många som verkligen inte ens känner mig för fem öre. Undrar hur många som tycker om mig och hur många som inte alls tycker om mig. Undrar ifall folk läser hela inläggen ord för ord eller bara ögnar igenom dom lite fort och letar ifall det skrivs något för just deras smak.
Final jobbintervju i morgon. 10.00. Jag är inte nervös. Det går bra nu.
Mamma letar lägenhet i stan... på söder. Eller jag får inte kalla det stan. Då blir Emma sur. Hon letar lägenhet runt globenområdet iaf. Typ svedmyra, bandhagen, enskede och där i krokarna. Mamma gör ett vist val. Ängsvik är för långt bort. Det är kul och skönt på sommaren men i det stora hela så finns det liksom inte att bo där ute. Sista bussen hem 23.48 på vardagar och 1.05 på helger... Det säger väl allt.
Och mitt i allt drama så kom orden. Mitt i helvettet så skapades något nytt. Något föddes. Orden lös så starkt i det kalla mörkret. Sorgen, frustrationen och tårarna byttes till lycka, hamoni och kärlek. Orden som skapade hopp och bildade sån enorm värme i våra själar. Orden som är dom starkaste orden som finns. Orden man aldrig leker med. Orden som ingen man eller kvinna bör eller får missbruka. Dom ordes sas och allt kändes så självklart.
Jag var ute igår. Med Cilia, Gayen och Isabel. Det var första gången vi alla fyra blev pissfulla on the same time at the same place. Det var roligt. Förkrök och efterkrök. Nivå och sen After. Hallelulja. Men oj, nu har klockan slagit midnatt och nu har man ju fått lön. Nice med caaaaaaaaaash. I morgon blire shopping. Behöver parfym, hårvax, jeans, jacka och kanske ett par skor. Sen på kvällen ryktas det om Bowling eller Biljard? Myyys!
Fast prio ett på shoppingen: Jacka! En snygg varm jävla jacka. Rock? Dunjacka? Jag vette fan. Någonting bara. Jag fryser fan ihjäl nu när jag går omkring ute. Någon som har något snyggt jävla jack-tips på något som skulle passa mig?
Vår familj är ganska splittrad just nu. Fan vad det stör mig att i princip alla i min familj läser min blogg. Det stör mig skitmycket ibland. Jag skulle bara vilja kladda ned så mycket tankar och känslor ang stundande julen och alla dess problem det medför men det går ju inte. Jag kan inte skriva vad jag vill i min egen blogg längre... Det känns så jävla tråkigt. Jag funderar helt seriöst på att starta en ny blogg bara för mina allra närmaste eller sluta blogga helt och köpa en dagbok som jag kan börja skriva i varje kväll. Vad tkr ni?
Please give me a sign. En dagsform. Ett formbesked. Ge mig en signal som ger mig hopp
Nu kom Isabel hem. Got to go.
Peace ouuuuuuuut bitches and hoes and dudes and skanks!
Yeah hun, You are right.. The Game is over! And guess who won?
Dagsstatus:
Underbar jobbintervju
Underbar flickvän
Underbara vänner
Life is goooooooooooooooood :-)
Akta er för dessa upcoming feeeta band:
Tabasco Stockholm - Underbara! Releaseparty i morgon! Vi ses där!
Sonjagon - Unikt sound, missa inte!
Bra skit!
Vincent - Är det Sveriges nya stjärnskott? I´d like to think so. Jävla sköna låtar han har på sin platta och jävla sköna låtar han även gör åt andra. Lite lustig intressant wikipediainfo:
"Vincent Pontare har också skrivit åt andra, bland annat idol Dannys senaste singel "If Only You". Vincent har också skrivit låten "Evergreen" till Backstreet Boys nyligen släppta album Unbreakable"
Osvettiga oblyga killar hinkar kärlek @ laktosens herrgård :)
Åh herregud. En sak jag måste ta upp. Jag fick höra att några mammor från Saltsjöbaden var upprörda över innehållet i min blogg. Sen fick jag senare höra att några småsyskon till folk på mitt jobb tyckte min blogg var jättebra. Sen fick jag som grädde på moset höra att en gammal bekants mormor tyckte min blogg var ärlig och härlig. Liksom tar det aldrig slut? Man slutar liksom förvånas av vilka som ändå hittar hit och stannar här. Folk har verkligen förvånandsvärt lite att göra på dagarna. Men men, be my guest bitches :)
Dagens konstaterande:
Saw 4 är skräp. Filmserien som från början var så unik, ball och speciell blir bara sämre och sämre. Saw 1 var revolutionär inom skräckgenren och fick många att höja på ögonbrynen. Även mig. Saw 2 var också jävligt ball men sköna effeker och många oväntade saker och vändningar i filmen. Saw 3.. Ja då började spårningen lite men ändå så fanns skönheten kvar i filmen. Charmen. Det där som var så speciellt med filmserien. Alla oväntade vändningar och knasiga avslöjanden här och där. Saw 4 sprängde dock alla gränser i äckelpäckel. Det är tråkigt. Och nu när serien gått så här långt så känns det bara som om regissören vill förvirra sina tittare. Han verkar vilja göra allt så komplicerat, avancerat och äckligt som möjligt. Blanda ihop allt hur som helst och bara hälla på så mkt vidriga tortyrmord och slakt som möjligt. Tråkigt. Och självklart byggdes det upp för en 5:a också... Får vi se Saw nummer 19 om några år? Spännande värre. Yea yeahhh, let´s slakta! Let´s klämma ur de sista pengarna vi kan ur ett vinnande koncept! LET´S! =(
Kvällens mest anmärkningsvärda notis:
Cecilia lämnade biografen efter 20 min.
Nej fan. Jag måste verkligen sova. Upp 7.30 i morgon. Jobb. Ica. Tråkigt. Tråkigt som fan att sova ensam också. Men nödvändning när man ska upp så pissigt tidigt. Känns bara så sjukt tomt. Ingen liten plutt som ligger där i sängen och skiner upp min närvaro. Detta blir den blott andra natten vi sover isär på 13 nätter... Det känns bara tomt liksom. Man blir så bortskämd med mys, kramar och pussar. Så när man väl är isär känns bara tungt, tomt och fel på något sätt. <3
You're every line, you're every word, you're everything <3
Siktet inställt, löningsfredag coming up:
Den godaste Parfymen
Varm Vinterjacka (finns det varma snygga vinterjackor?)
Snyggaste Jeansen som jag haft i sikte etag
Jag var förbi Casinot idag, virrig som jag är. Jag som trodde intervjun var idag. Var heltaggad och på g för att leverera en kunglig intervju. Sen när jag kommer fram så får jag beskedet att det är imorgon klocka 13.30. yea yea, snurrig man är alltså! Jag tror minsann jag fått en överdos av sex, kärlek och lycka lately och underdos av sömn så kroppen har inte riktigt vant sig. Svårt att hålla koll och fokusera på annat när man är så på moln redan som det är. Jag tror i övrigt riktigt hårt på det här jobbet. Har bara hört gott om det och lönen är sköön. Håll tummarna för mig. Hoppas jag får rida vidare på flytvågen som jag befinner mig på nu... hoppas hoppas.. ;-)
Jag lärde Isabel äta kebab idag. Hon hade aldrig ätit kebab innan idag. Bara det är väl ganska unikt i sig. Vilken jävla ungdom i Sthlmstrakterna har inte ätit kebab? Hon åt en kebab med bröd. Så hon fick förlora kebab-oskulden med mig. Det gick bra. Tar man det lugnt och om det känns bra för båda parterna så går det smidigt och bra... att förlora kebab-oskulden :) btw, pratar vi fortfarande om mat här?!
GRABBARNA LEVERERAR KVALITÉ PÅ CC
Min pappa tog kontakt med mig idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska relatera mig till det hela. Det är så jävla jävla svårt. Jag saknar honom på nåt sätt faktiskt... lite grann iaf.. lite lite... samtidigt som jag ständigt får höra så mycket konstiga uppfuckade saker som han sagt och gjort från övriga familjemedlemmar som gör att jag fortfarande inte vet om jag vill ha honom i mitt liv. Det är en riktig jävla beslutsångest. Ska man låta honom komma in? One last final chance? Sen om han screwar upp det, så är det finito...? Eller vad säger ni? =/
btw, jag har gjort en liten revolutionär ändring i mitt liv. Jag har raderat min mobiltelefonsvarare som jag haft i många många mååånga år. En telefonsvarare där jag (OBS OBS! INNAN MÅLBROTTET) gnäller fram att man INTE ska prata in efter pipet för att jag ändå inte har några pengar att kolla min telefonsvare för. Jag kände att nu när jag är 20 år - vuxen, söker jobb, har abonemang och därmed KAN kolla min telefonsvarare för jämnan och ska framställas som en hyfsat seriös människa så kanske det inte är det allra bästa att ha kvar denna telefonsvarare kvar... Så jag bytte iaf. Lite deppigt men nödvändligt.
Just fan. Igår hände en sån där grej som gör mig så jävla jävla förbannad. Jag och Isabel kom hem till mig och jag hade som sikte att försöka umgås lite med mina kära grannar Calle och gayen som jag i princip alltid gör när jag anländer till Ängsvik. Jag fick reda på att dom skulle umgås med Emil och Isabelle och det var väl inge mer me det tänkte jag lixom.. Jag antog att det inte skulle vara några konstigheter längre mellan mig och paret Emil/Ibbe . Att den stridsyxa som ägde rum mellan oss var nedlagd för lääänge sedan då vi inte ens tjaffsat eller umgåtts på månader! Att hela den där gamla skiten var ett avslutat kapitel då jag även är i ett lyckligt förhållande nu och allt. Men nej nej, sjävklart inte... jag får höra från Calle att Emil inte är okej med att jag ska närvara.. Jag förstår liksom inte. Hur jävla långsinta, trångsynta (eller vad fan det nu heter) kan människor bli. Jag var svintät med både Emil och Ibbe innan dom blev ett par för drygt ett år sedan. Sen efter det har ingenting blivit sig likt. Det är jävligt tråkigt men är det så här dom vill ha det så är det fan upp till dom. Deras förlust. Jag blir så jävla sne och ledsen. suck =(
På allmän begäran:
And i hate it. Jag skulle ju vara och förbli en Ben and Jerrys antagonist. Jag har alltid varit en Häägendaaaz-kille. En sån som är emot Ben And Jerrys. Jag har varit stolt och vägrat testa den omtalade glassen. Jag har stått upp för att Hägendaaz är klasser bättre och godare. Sen så råker jag av en händelse ta ett litet smakprov av Ben And Jerrys Cookie dough (Jävla Nelly :@ ) och vad tror ni händer? Jo sjäklart smälter jag... Som en ben and jerrys-skopa i stekande thailandsol. Jag smäääälter och blir kär. Och jag haaatar det. Och jag skäääms. Snyft =(
Jag diggade kommentarerna på senaste inlägget. Att det blev som ett litet sexforum. Där folk typ berättade och öppnade sig totalt om allting. Vad som tänker, känner och anser och en relation och om sex. Äh, jag vet inte.. vad jag ville ha sagt var väl typ att det var väldigt underhållande och bra kommentarer på senaste inlägget. =)
Mest oväntat just nu:
Ken ft. Petter, Markoolio, Thomas Rusiak, Timbuktu, Danne i Snook och Mange Schmidt.
På en och samma jävla låt. Helt osannorlikt. Den finns att ladda ned på Aftonbladet.se.
Den är faktiskt rätt skön asså:
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article1264138.ab
talk to you later.
And do you ever feel like you're alone? And do you ever wish you'd be unknown? I could say that I have..
And i get to kiss you baby just because i can
Jag sätter mig här vid datorn för första gången på väldigt länge med en känsla i kroppen. En helt äkta känsla. En känsla alla letar efter. En känsla folk strävar efter. Som folk drömmer om. Jag sitter här med en harmoni i kroppen. En harmoni som jag inte känt av sedan, ja, god know how long. Jag sitter här och kan ärligt talat säga att jag är rätt glad och lycklig. Utan att ljuga eller undanhålla någonting. Jag gillar riktningen mitt liv har börjat gå i. Jag gillar att klychan "efter regn kommer solsken" stämmer. Jag gillar att jag själv kan säga till mig själv att jag faktiskt förtjänar lycka nu. Utan att skämmas eller ljuga. Jag gillar att folk omkring mig också säger så. Bloggläsare, bekanta, arbetskamrater, familj och vänner. Att det faktiskt är min tur att faktiskt må lite bra på riktigt. Jag gillar det. skarpt.
Jag gillar att jag ska på en arbetsintervju på Måndag på ett jobb jag verkligen vill ha. Jag gillar att jag helt seriöst tror jag att jag kommer få jobbet also. Jag gillar att jag tror att jag skulle kunna göra jobbet suveränt och att jag tror att jobbet skulle passa mig som handen i handsken.
Jag gillar att jag har en flickvän som är bäst. På allting. Fysiskt och psykiskt. Insidan och utsidan. Så rolig, varm och fantastisk. Min flickvän är så vacker så att ingen annan tjej i världen ens kan sätta sig på samma jämförelseskala som henne. Det blir liksom orättvist. Ingen konkurens. Hon är obeskrivligt vacker. Ni fattar inte. Jag gillar att hon vill ha mig precis för den jag är. Jag gillar att hon känner mig utanför och innantill bättre än nästan någon annan människa och ändå är galen i mig precis för den jag är. Jag gillar att jag kan känna mig helt trygg men henne och vara mig själv utan några som helst konstigheter.
Jag kan inte fatta att det är jag. Det är just det. Singel-Nemo liksom. Killen som alltid raggat på allt och alla. Killen som blivit knäckt när han gått från krogen utan ragg. Killen som liksom bara ständigt letat efter självbekräftelse. Killen som hade som största behov att få veta att han räckte till. Som flängt runt som en idiot på alla fester och utgångar hela tiden. Konstant. Killen som blivit livrädd så fort något blev för seriöst. Så fort känslor dök upp. Killen som blev skygg och drog sig undan så fort något började lukta förhållande. Nu står jag här. I ett förhållande. Och känner mig mer trygg, lugn och tillfreds än någonsin tidigare. Ja, ni förstår inte. Den här känslan. Det är helt helt sjukt. <3
En sak som dock stör mig något enormt är att jag fortfarande bryr mig om min pappa mer eller mindre. Eller jag bryr mig inte om honom på det sättet att jag bryr mig om honom (eller?) och hur han mår sådär särskillt mkt.. Jag bryr mig mer om mina småsyskon. Jag blir orolig att han ska utsätta dom för någon slags fara. Typ köra bil med dom när han mår sådär jävla dåligt som jag vet att bara han kan må. Vem fan vet vad som kan hända? Min pappa är hoppet ute för känns det som...typ..(eller?) Men mina älskade småsyskon har hela livet framför sig och jag kan ärligt talat säga att jag känner mig inte 100% trygg med att dom är med honom och åker bil med honom varje dag. Och pappa, ärligt talat så bryr jag mig inte om att du läser min blogg.
Vi var på bio igår. Vi såg "Heartbreak Kid". Ben Stillers nya komedi med en svensk tjej i huvudrollen emot honom. Den var ganska rolig men väldigt mycket Ben Stiller-film. Typ ganska rolig men inte speciellt bra film. Sevärd men inget man egentligen ska se på bio. Trevligt sällskap dock :-)
SAW 4 har premiär nu i morgon. Fan vad jag vill se den.
Vem vill se den med mig? Frivillig någon?
Väldigt mycket bra musik just nu
Missa inte:
Vincent - Miss Blue
Michael Bublé - Everything
Plain White T´s - Hey There Deliah
Angel And Airwaves - Everything is magic
Backstreet Boys - Something that i allready know
Britney Spears - Perfect Lover
Joshua Radin - Only you
Sex människor!! SEX. SEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEX. Sex. Oj, i just lost it there for a while... hmm *host host* Ja, IAF, vart skulle jag komma? Jo! Bra sex är något som varje människa ska och borde få uppleva. Fy fan. Mmmmmmmmmmmmmmmmums =D SEEEEEEEEEEX! (Sa jag att bra sex är värt förresten?)
Sen blir det verkligen 10.000 gånger bättre när man är ihop och verkligen bryr sig om varann. När man tänker på vad den andra vill ha och gillar. Man blir så sjukt mkt mer osjälvisk när man verkligen tycker om den man är med. Jag som tidigare hävdat att fyllesex är bättre än nyktert sex... ehh.... ursäkta... hallå...? Nemo...? screw you Nemo!
Helg coming up. Ser fram emot i morgon. Då ska vi hela ligan ses. Äta middag, basta och kröka hos Cecilia. Sedan antingen dra ut på krogen eller bara stanna kvar hos Cilia och mysa all night long. Det kommer nog bli en helt underbar kväll. Är riktigt taggad och det har alla förutsättningar för att bli hur mysigt som helst :-)
Sen på Lördag ska Sverige smiska Spanien. Vart ska man se den matchen? Fotbollspub kanske? Eller med dom alkoliserade fotbollsfantasterna från jobbet? ja då får man ju en kulturell krydda också för hör och häpna. några från Ica är BLATTAR! jaja, vi får se...
Nej fan, jag känner inte att det är här inlägget når upp till min vanliga kapacitet.. Eller? Stämmer det att man skriver bättre när man mår dåligt? Jag har alltid trott på den skrönan/klychan...Och du stryker din hand över min panna. Jag känner din varma kropp emot min. Jag känner kontakten. Och jag känner mig så hemma. Allt känns så rätt och menat. Jag ser djupt in i dina vackra ögon och jag ser en tillgivenhet som tilltalar mig så.
Jag ser en sån kärlek och värme som ingen annan människa kan ge.
Sen kysser hon mig. En till av dom där odödliga kyssarna som inte borde få ta slut.
Som inte heller tar slut.
Kyssarna som egentligen inte finns. Dom är för mäktiga och underbara för att finnas.
Only you.
Love Actually
Hon: Nemo, Vem är jag?
Jag: Du är Isabel
Hon: Vem är jag mer?
Jag: Jag vet inte. Jag vågar inte säga något.
Hon: Om jag säger att du är min pojkvän då? Vem är jag då?
Jag: Då är du min flickvän.
Isabel Da Fonseca Kock
2007-11-14
Trots vår krångliga märkliga historia. Våra toppar och dalar. Vår kärlek och våra tårar. Våra skratt och våra sorger. Allt som vi delat. Alla minnen. Trots allt osannorlikt vi upplevt tillsammans så finns det bara några få ord som beskriver känslan just nu:
It starts here. Right here. Right now. <3
And all sudden it´s for real.
Ja så sitter man nu här igen. Hej kära vänner. Jag sitter här igen och skriver av mig. Vill få ut alla tankar. Huvudet är som vanligt sprängfyllt men ändå på en viss nivå innfinner sig en viss lättnad. Harmoni. Trygghet. Ni förstår säkert att det handlar om att man nu är hemkommen från begravningen i Härnösand.
Det blev en väldigt märklig upplevelse. Svårt att beskriva med ord of course. Det var en kyrka fylld till sista bänkraden. Så många förkrossade ungdomar och släktingar. Så många blommor. Så många tårar. Man kom till en sista insikt om hur jävla sjukt det som hänt faktiskt är. 18 år. Det är ingen ålder. Det känns så jävla värdelöst. Det värsta är att se alla hans närmsta gå fram och ta ett sista farväl. Sånt är alltid det tyngsta på begravningar. Det känns overkligt. Man känner sig så overkligt jävla hjälplös. Man känner nästan en sorts skamm och skuld över sin kropp. Det kommer liksom krypandes längst ryggraden. Just för att det känns så himla orättvist gent emot Johans allra närmaste vänner och familj att det var VI som fick bevittna hans sista timmar i livet. Det känns fel. Han skulle få varit med sina bästa vänner och sin familj sin sista stund i livet.
Efter begravningen händer det som på ett sätt iofs var väntat men ändå känns så flippat. Folk ville ju prata med oss och mig. Dom kommer fram och tackar, kramar om en och säger åt en "Sköt om dig". Inte bara en människa utan flera flera stycken kommer fram och frågar saker. Kommer fram och ger varma kramar. Gråter. Tackar. Då infinner sig den där jävla skulder och hjälplösheten igen. Vad gör man? Vad säger man? Vad kan jag ge dom? Jag vill ge dom allt men jag har inte allt. Dom har förlorat sin bästa Johan. Jag står där som en handlingsförlamad zomie och får alla dessa komplimanger och lovord för vad jag gjort. Jag känner mig oförtjänt av dom och det gör bara så jävla ont. Inga ord kommer ut ur min mun. Jag blir stum och kan bara krama tillbaka, nicka lite vänligt och försöka klämma fram ett litet léende samtidigt som jag fightas med tårarna. Dom märkligaste känslorna som finns blandades då i min kropp.
Ögonblicket man fasade mest inför var såklart att träffas Johans föräldrar och det blev som väntat väldigt konstigt, jobbigt och svårt. Dom tackade för att vi kom upp och frågade om vi bodde bra etc etc. Vad skulle man säga? Dom behandlade oss dom kungar hela resan. Alla måltider plus boendet fixade dom. Vi kommer upp och får bara rosor över oss. Återigen vet man inte vad man ska ta sig till för att visa sin tacksamhet till dom. Jag är bara så fruktansvärt jävla ledsen för deras skull och kan inte föreställa mig hur dom känner. Tomheten. Förtvivlan. Hopplöstheten. Hjälplösheten. Sorgen.
Men det känns samtidigt väldigt bra att man får en closure på det hela. En lättnad liksom. En stor sten som ramlat från hjärtat. Ärren kommer aldrig gå ur. Dom kommer såklart sitta där livet ut. Life must go on. Hur hemskt det än låter.
Jag kan fortfarande inte greppa alla senaste tidens kommentarer. Dom två senaste inläggen har odlat över 200 kommentarer. Och alla ord som varit så obeskrivligt vänliga och som betyder så mycket för mig. Så fort allt känns svårt och tungt så bläddrar jag bara igenom dom och en slags harmoni infinner sig i min kropp. You guys keep me alive. Each everyone of you. Det är helt helt magiskt vilka fantastiska ord ni spiller över mig. Ni är allt.
Fan vilka två veckor det här har varit. Det går liksom inte in i huvudet. När man tänker tillbaka på alla dessa dagar. Dag för dag. Timme för timme. Alla sjuka händelser. Alla tårar. Alla bråk. Alla känslor. Alla känslor. Ibland tänker jag på mitt eget liv och tänker på vilken film det hade varit alltså. Det känns som en dramafilm ibland. Så många märkliga händelser som sker så ofta. Dom bästa kommentarerna jag får är dom som pekar på hur stark jag är. För det tvivlar jag själv på så ofta men sen tänker jag igenom vad jag ändå gått igenom i mitt liv och då kan jag inte sluta förvånas och på vissa sätt imponeras på mig själv. Att jag ändå sitter här idag och mår efter omständigheterna rätt okej. Att jag inte har större jävla ärr i min själ som tär på mig dag ut och dag in. Jag blir glad när folk påpekar att jag är stark för då vågar jag tro på det själv.
Min lillebror skriver till mig på msn. Han säger att pappa äntligen lärt sig gråta. Att han inte kan sluta heller. Han bara gråter och gråter. Konstant. Han gråter för att jag är sur på honom. Detta måste väl ändå bara ett steg i rätt riktning? Inbildar jag mig på någon nivå. Jag hoppas och håller tummarna men samtidigt hinner verkligheten ikapp mig och jag inser att det kan lika gärna vara ett spel för gallerian för med min pappa vet man aldrig. Det är just det som är så sorgligt. Han har spelat en teater för mig och mina syskon hela vårt liv. Jag kan inte ta någonting han säger eller gör på allvar förrän jag faktiskt ser riktiga stabila bevis på att en förbättring verkligen sker. Jag håller givetvis tummarna. Varje dag. Varje natt. Men hoppet är väldigt litet och han har en lång väg att gå... Let´s just leave it there.
Samtidigt kryllar frågorna i mitt huvud. Har han sökt hjälp? Har han tagit mitt ultimatum mellan han och Petra på allvar? Har han gjort ett beslut ang det? Finns det hopp för våran relation? Jag vet inte.
Jag vet ärligt talat inte. Det skrämmer mig.
Jag vet ärligt talat inte. Det skrämmer mig.
Folk har sagt att jag sken upp idag och igår. Att jag lyser. Att jag sett ut att må bättre nu än på flera veckor. Att jag låter gladare. Att jag ser gladare ut. Fick tex höra från flera bekanta igår att jag hade snygg-dag och sånt uppskattas ju alltid verkligen. Många vänner sa att jag lös av självförtroende och utstrålade någon slags lycka på något sätt. Jag vet att allt detta bara beror på en enda sak. Du. Femte natten i rad vi sover ihop ikväll och för min del får det gärna bli en svit som aldrig bryts. Du är allt.
Dont cry for me. Cry with me. And tell me that everything is going to be okay..
Det är egentligen omöjligt att förklara senaste dagarnas bravader men det räcker väl med att säga att jag brutit med min pappa för att han har agerat väldigt konstigt senaste tiden. Det började väl för några år sen men har bara gradvis blivit värre och värre. Våran relation och hans handlingar. Han är en väldigt sjuk man men också totalt emotionellt död. Sen har han valt att inte stödja mig till en enda procent när jag var med om olyckan. Inte visat någon sorts empati. Såna människor vill inte jag ha i mitt liv. Han får ha det så kul med sin psykiskt störda emotionellt förstörda mytoman-plastbimbo till flickvän istället. Dom får ha ett bra liv ihop. Trots att alla syskon totalt avskyr henne. Dom kan nog behöva ett "Lycka till".
Det finns så mycket att säga om den saken. Så mycket att berätta för er läsare. Men det blir för mycket att skriva och tyvärr vågar jag inte skriva ned heller då jag fått nys om att pappa börjat snoka omkring här i bloggen. Så let´s just leave it there. Jag har ingen pappa längre. Men å andra sidan, när hade jag det senast? VILL ni däremot verkligen veta mer i denna fråga så är det bara att säga till på msn så bjuder jag mer än gärna upp till dans där.
Senaste veckan har varit den sjukaste vecka någonsin. Inga ord kan beskriva hur jag mått/mår och vad man faktiskt varit med om. Det känns som en enda lång mardröm. Som bara byggts på med nya konstiga saker runt omkring mig. Det har liksom aldrig tagit slut. Men det är väl så som dom säger, en olycka kommer sällan ensam... Man trodde tågolyckan var nog liksom. Att man kunde fokusera på det. Bearbeta den sorgen. Nej då.. Självklart ska det samtidigt dyka upp så jävla mycket fler sjuka motgångar. SAMTIDIGT. Alla sömnlösa nätter. Alla skrik, tårar och all sorg. Allt hat. All tragisk. Alla gånger jag blivit hemskickad från jobbet för att jag brytit ihop i kassan. Alla sömnlösa nätter som jag legat och skakat och inte vetat vart jag ska ta mig till. Allt hopp som bytits ut mot förvivlan.
En ung pojke miste sitt liv. Framför mina ögon. En älskad pojke. En pojke med många vänner. En pojke som inte hann uppleva varken studenten, att bli pappa eller att flytta hemifrån. Allt är så oförståligt och går fortfarande inte in. Det känns som om man inte upplevt detta. Det känns så orättvist mot hans "riktiga" vänner och familj i Härnösand. Hur dom blivit bestulna av en medlem utan att kunna göra någonting. Livet är verkligen orättvist och märkligt ibland. Hur snabbt saker sker utan att man egentligen kan påverka det. Det är väldigt konstigt. Overkligt.
Jag vill och måste verkligen bara tacka mina fem vänner som var med om denna olycka med mig. Ni är fem av mina absolut bästa och närmaste vänner resten av livet. Det band vi skapat är oförstörbart. Tillsammans är vi så starka. Men framförallt tjejerna Isabel och Cecilia som varit så starka senaste veckan. Som gett mig all support och kärlek jag behövt. Som hämtat mig på konstiga ställen mitt i natten. Som vakat över mig. Som torkat mina tårar. Som gett mig det stöd och den ömhet jag behövt när min värld rasade samman. Ni är dom bästa tjejerna.
Hoppas ni vet och förstår hur tacksam jag faktiskt är.
Vi åker till Härnösand på Torsdag. Begravning på Fredag. Kommer hem på Lördag. Det kommer nog bli en smockfull begravning och antagligen kommer väldigt många där uppe känna igen mig/oss och kommer vilja prata med oss. Det kommer säkerligen vara mycket frågor och undringar. Jag är väldigt nervös. Vet inte hur jag ska förhålla mig. Jag vill åka upp för att visa respekt för alltihop. För att det är en snygg gest att visa att man har varit med om en fruktansvärd sak och är väldigt ledsen. Samtidigt vet att en väldigt stor majoritet där uppe är väldigt tacksam för mitt senaste blogginlägg och att jag gav dom sanningen men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att det kanske finns folk som hatar mig? som avskyr det jag gjort? Begravningen kommer bli väldigt vacker. Det ska vara en ljus begravning. Fan Nemo! Fokusera på det som är vesentligt! Att vi ska hedra en bortgången pojke. Det ska bli den finaste begravningen ever.
Fick precis också reda på att Tallis pappa har fixat allting för oss. Vilken människa. Han har fixat boende på ett av sina hotell. Alla måltider på hotellet och allting. Det är helt sjukt. Man känner sig så usel och vill bara göra någonting för att visa sin tacksamhet. Man känner sig så handlingsförlamad. Man vill bara göra någonting för dom men samtidigt kan man inte göra någonting alls. Vad kan man göra för dom eller ge dom? Dom har allting dom vill ha i hela världen utan sin lilla Johan. Sin lilla Tallis. Och så fixar han såhär för oss. fan. FAN. =( Vilken stor människa. Man blir mäkta imponerad. Hur han tar alltihop. Han måste bara vara så jävla ledsen och krossad och vill bara vara snäll mot allt och alla. Stackars människa. Jag tänker på när vi kommer hälsa på dom. När vi kommer se hans familj. När vi kommer hälsa på dom i Härnösand. Jag tänker på det ögonblicket. Deras ögon. Deras uppsyn. Jag tänker på det med fasa. Jag blir rädd och känner mig liten. Jag tänker på begravningen och jag tänker på när dom kommer gå fram till kistan. Det är alltid de värsta med begravningar. När dom allra närmast anhöriga går fram och tar farväl. Det är det tyngsta.
Och du ger mig kraft. Du ger mig skäl att fortsätta streta på. Allt du gör, är och har gjort för mig. Du ger mig anledning att inte klappa ihop fullständigt. Att inte ge upp. Du håller facklan brinnande i det allra djupaste mörkret. Du skänker mig den harmoni som är så nyttig när jag är så psykiskt jävla labil och trasig som jag ändå är just nu. Efter regn kommer solsken och du är mitt solsken. Hoppet. Kärleken.
Jag måste ju också såklart skriva ned hur otroligt tacksam och glad jag är över responsen på senaste inlägget. Jag måste erkänna att jag var nervös när vi sa ja till publiceringen i Aftonbladet men det kändes ändå rätt och att alla förstod det och gav en sån varm respons på det gör mig så väldigt glad. 144 kommenterar och i princip alla med sån värme, kärlek och ömhet. Ni är underbara och jag är otroligt tacksam för varenda ord. Allt stöd och all support som ni givit mig och oss är ovärdelig.
Det konstiga är att jag kan inte säga hur jag mår. Jag är fortarande så ostabil och trasig. Det går i såna enorma dalar. Upp och ner. Jag litar inte på mig själv. Jag kan inte bedömma hur stabil jag är. Just för att jag senast i förregår bröt ihop i tårar i mammas famn. All sömnbrist och all överbelastning för hjärnan gör mig så slutkörd och förstörd.
Mina syskon bör också få sig sin kärlek. Underbara Nanna i Göteborg som tagit mit parti så hårt och sagt så bra saker och visat sin omtanke och stått upp för mig. Noel som chockade lite i att faktiskt ryta till och verkligen ta mitt parti och säga vad han tycker när det väl gällde. Niki som tagit allt så hårt och visat att hon verkligen är en fantastisk syster. Så klok och varm. Nelly som visat så mycket ilska och frustation och kärlek. Och lilla Natan som har så svårt att utrycka sig men när han väl säger något så når det verkligen enda in. Och hans tårar tog verkligen på mig. Mina underbara syskon som tagit mitt parti senaste tiden så hårt. Som visar att syskon håller ihop. Som gråtit med mig. Mina fantastiska syskon som jag älskar allihoppa så underbart otroligt mycket. Ni är helt fantastiska och utan er hade jag aldrig klarat det här. Ni är unika each one of you.
Det är svårt att få ned all på papper. Allt jag tänker på. Allt som hänt senaste veckan. Ni skulle nog aldrig förstå eller fatta. Det är så mycket. Men i snabba drag är det väl ovanstående saker. Dyker det upp någe mer i hjärnan så uppdaterar jag bara bloggen...
Kram.
Vackra underbara lilla systersonen Ludvig