And all sudden it´s for real.
Ja så sitter man nu här igen. Hej kära vänner. Jag sitter här igen och skriver av mig. Vill få ut alla tankar. Huvudet är som vanligt sprängfyllt men ändå på en viss nivå innfinner sig en viss lättnad. Harmoni. Trygghet. Ni förstår säkert att det handlar om att man nu är hemkommen från begravningen i Härnösand.
Det blev en väldigt märklig upplevelse. Svårt att beskriva med ord of course. Det var en kyrka fylld till sista bänkraden. Så många förkrossade ungdomar och släktingar. Så många blommor. Så många tårar. Man kom till en sista insikt om hur jävla sjukt det som hänt faktiskt är. 18 år. Det är ingen ålder. Det känns så jävla värdelöst. Det värsta är att se alla hans närmsta gå fram och ta ett sista farväl. Sånt är alltid det tyngsta på begravningar. Det känns overkligt. Man känner sig så overkligt jävla hjälplös. Man känner nästan en sorts skamm och skuld över sin kropp. Det kommer liksom krypandes längst ryggraden. Just för att det känns så himla orättvist gent emot Johans allra närmaste vänner och familj att det var VI som fick bevittna hans sista timmar i livet. Det känns fel. Han skulle få varit med sina bästa vänner och sin familj sin sista stund i livet.
Efter begravningen händer det som på ett sätt iofs var väntat men ändå känns så flippat. Folk ville ju prata med oss och mig. Dom kommer fram och tackar, kramar om en och säger åt en "Sköt om dig". Inte bara en människa utan flera flera stycken kommer fram och frågar saker. Kommer fram och ger varma kramar. Gråter. Tackar. Då infinner sig den där jävla skulder och hjälplösheten igen. Vad gör man? Vad säger man? Vad kan jag ge dom? Jag vill ge dom allt men jag har inte allt. Dom har förlorat sin bästa Johan. Jag står där som en handlingsförlamad zomie och får alla dessa komplimanger och lovord för vad jag gjort. Jag känner mig oförtjänt av dom och det gör bara så jävla ont. Inga ord kommer ut ur min mun. Jag blir stum och kan bara krama tillbaka, nicka lite vänligt och försöka klämma fram ett litet léende samtidigt som jag fightas med tårarna. Dom märkligaste känslorna som finns blandades då i min kropp.
Ögonblicket man fasade mest inför var såklart att träffas Johans föräldrar och det blev som väntat väldigt konstigt, jobbigt och svårt. Dom tackade för att vi kom upp och frågade om vi bodde bra etc etc. Vad skulle man säga? Dom behandlade oss dom kungar hela resan. Alla måltider plus boendet fixade dom. Vi kommer upp och får bara rosor över oss. Återigen vet man inte vad man ska ta sig till för att visa sin tacksamhet till dom. Jag är bara så fruktansvärt jävla ledsen för deras skull och kan inte föreställa mig hur dom känner. Tomheten. Förtvivlan. Hopplöstheten. Hjälplösheten. Sorgen.
Men det känns samtidigt väldigt bra att man får en closure på det hela. En lättnad liksom. En stor sten som ramlat från hjärtat. Ärren kommer aldrig gå ur. Dom kommer såklart sitta där livet ut. Life must go on. Hur hemskt det än låter.
Jag kan fortfarande inte greppa alla senaste tidens kommentarer. Dom två senaste inläggen har odlat över 200 kommentarer. Och alla ord som varit så obeskrivligt vänliga och som betyder så mycket för mig. Så fort allt känns svårt och tungt så bläddrar jag bara igenom dom och en slags harmoni infinner sig i min kropp. You guys keep me alive. Each everyone of you. Det är helt helt magiskt vilka fantastiska ord ni spiller över mig. Ni är allt.
Fan vilka två veckor det här har varit. Det går liksom inte in i huvudet. När man tänker tillbaka på alla dessa dagar. Dag för dag. Timme för timme. Alla sjuka händelser. Alla tårar. Alla bråk. Alla känslor. Alla känslor. Ibland tänker jag på mitt eget liv och tänker på vilken film det hade varit alltså. Det känns som en dramafilm ibland. Så många märkliga händelser som sker så ofta. Dom bästa kommentarerna jag får är dom som pekar på hur stark jag är. För det tvivlar jag själv på så ofta men sen tänker jag igenom vad jag ändå gått igenom i mitt liv och då kan jag inte sluta förvånas och på vissa sätt imponeras på mig själv. Att jag ändå sitter här idag och mår efter omständigheterna rätt okej. Att jag inte har större jävla ärr i min själ som tär på mig dag ut och dag in. Jag blir glad när folk påpekar att jag är stark för då vågar jag tro på det själv.
Min lillebror skriver till mig på msn. Han säger att pappa äntligen lärt sig gråta. Att han inte kan sluta heller. Han bara gråter och gråter. Konstant. Han gråter för att jag är sur på honom. Detta måste väl ändå bara ett steg i rätt riktning? Inbildar jag mig på någon nivå. Jag hoppas och håller tummarna men samtidigt hinner verkligheten ikapp mig och jag inser att det kan lika gärna vara ett spel för gallerian för med min pappa vet man aldrig. Det är just det som är så sorgligt. Han har spelat en teater för mig och mina syskon hela vårt liv. Jag kan inte ta någonting han säger eller gör på allvar förrän jag faktiskt ser riktiga stabila bevis på att en förbättring verkligen sker. Jag håller givetvis tummarna. Varje dag. Varje natt. Men hoppet är väldigt litet och han har en lång väg att gå... Let´s just leave it there.
Jag vet ärligt talat inte. Det skrämmer mig.
Folk har sagt att jag sken upp idag och igår. Att jag lyser. Att jag sett ut att må bättre nu än på flera veckor. Att jag låter gladare. Att jag ser gladare ut. Fick tex höra från flera bekanta igår att jag hade snygg-dag och sånt uppskattas ju alltid verkligen. Många vänner sa att jag lös av självförtroende och utstrålade någon slags lycka på något sätt. Jag vet att allt detta bara beror på en enda sak. Du. Femte natten i rad vi sover ihop ikväll och för min del får det gärna bli en svit som aldrig bryts. Du är allt.
MMmhmmm! Gillade slutet=)
Fy faaaan vad roligt Nemo. Hoppas verkligen det blir ni två. Ingen förtjänar kärlek mer än du! Skönt att begravningen också gick relativt bra ändå! Jag hade på känn att den skulle gå väl. Varma kramar på dig
Alltså det blir så klychigt och larvigt att säga samma sak som alla andra sagt men jag måste stämma in med hyllningskören. Du hanterar allt detta väldigt väl och du förtjänar all credd för det. Du är verkligen stark och jag tror du hjälper väldigt många människor med denna blogg. Puss från södermalm
Du hade "Snygg-dag" på claras igår baby ;) no doubt
Jag och Jeanette svängde förbi claras igår och jag träffade Isabel. Typ bara fem minuter eller nått, men asså.. Vilken underbar tjej.
Ja Tina. She´s the best. ;-)
Man behöver inte se dig lr känna dig för att förstå att du lyser upp....det märks i bloggen!
Du är stark Nemo...
Sen önskar jag dig lycka till med kärleken! Allt ont för ngt gott med sig! Även om man inte önskar att ngn ska behöva gå igenom det du/ni går igenom!
Det märks i alla små bitar jag ser av dig att du är gladare, för att inte säga lycklig. Och det var väl på tiden, jag hoppas att hon är värd dig. Men hoppas inte för mycket på Mats, det är för tidigt. Risken är att ni försonas innan han är "färdig" och att det därför upprepas. Ge honom tid, ge honom chansen. Och framförallt, ge dig själv tid att vara ifrån kaoset, att slippa vara en del i det. Hör av dig sen snutt.
du är stark Nemo, du ska ha det klart för dig att ingen människa nog skulle hantera dehär som har hänt på ett bättre sätt än du. du har gjort det rätta i denhär situationen och trotts tårar har du orkat och kämpat och det är så grymt starkt gjort. fortsätt vara stark Nemo och fortsätt sprida ljuset som du gör. jag tänker på dig men vet samtidigt att du kommer att klara dehär. klart vi alla är ledsna över det som hände johan och vad som drabbade hans familj. men bara att du åkte ner och deltog i begravningen (som säkert kändes rätt självklart) var en stor del.
tänker på dig, kämpa på!
Så sant som det är sagt. No one deserves happiness and joy now more then you. Men jag måste ändå höja ett varningens finger även jag. Jag hoppas verkligen att tjejen är värd dig.. Kärlek till dig Nemo.
Du är fan den mest pinsammaste människa på denna jord!
INGEN och absolut INGEN brydde sig om dig på begravningen, det lilla jag såg och hörde av dig var HÅN så mycket hån från en massa folk som inte kände dig, du är patetisk.
och vem går på systembolaget direkt efter en begravning, HELL YEAH, nu super vi.
fan vad du måste må dåligt. sök.
Tja, vad ska man säga? Alla har rätt till sin egen åsikt. Jag och mina vänner drack typ 2 öl var i rent sällskapligt syfte på hotellrummet efter begravningen. Satt och pratade ut om allt och så. Men det var ju skönt att jag slapp höra allt hån och allt skitsnack om mig då isf om det nu förekom.
Jag tycker att det verkar som att du är en extremt stark person. Mycket creds till dig!
Mest pinsammaste? Bra Svenska hurru. Sen måste jag imponeras av dig Nemo. Stort av dig att inte låta dig provoceras av såna där inlägg. Du har fått så mycket bra kommentarer och uppskattning över senaste tidens bravader och att nån eller några tycker illa om dig betyder ingenting. Kör ditt race bara. Du gör det så jäkla bra.
Kom lite fschhh, från nemo där stor jag...
Jag lyfter på hatten!
ja johan måste ju betytt oerhört mkt för de människor som gick runt och HÅNADE en person som såg honom dö, på hans EGEN begravning. äve om du skriver att det bara var lite du hörde. inte så att johan och BARA johan borde vara i centrum där?
för i helvete människor
Du är så cool, jag tycker att det märks att du har växt efter allt det här. Varken du eller någon av dina syskon förtjänar allt det som ni har gått igenom, Ni är så bra allihopa.
Fortsätt kämpa Nemo. We belive in you
Du är verkligen bäst!
du vet vad dom säger, efter regn, i det här fallet ösregn, kommer solsken! :D
Är ni ihop nu? *håller tummarna*
jag är verkligen en stammis här på din blogg, och jag måste nästan säga att du är min idol alltså!
du verkar verkligen vara en stark person. lycka till i framtiden.