Nemo

Jag ska på begravningen i morgon. Lotta begravs i morgon. Min gymnasielärare som jag skrivit om tidigare. Fina goda Lotta som fick leva ungefär en halv normal livstid. Fina Lotta med två barn i mellanstadiet. Tror det blir min fjärde begravning som jag går på i Vämdö Kyrka om jag räknat rätt. Jag hatar begravningar samtidigt som jag tycker om dom. Jag hatar alla känslor som slits upp men jag gillar hedern och kärleken som en begravning symboliserar. Det kommer bli fint i morgon. Väldigt fint.

Vissa begravs medans vissa blir till var rubriken ja.. Med det sistnämnda så syftar jag på att Helena äntligen är gravid. Allas vår egen Carl Torné ska finally bli pappa! Helt fantastiskt och ett stort grattis till dessa underbara människor!

Kvällen hemma hos Calle & Helena här om dagen var annars riktigt lyckad. Vi åt Tacos och pimpla i oss alkoholbaserade drycker. Jag och älsklingen gjorde vår oblyga grej på toaletten medans Tobbe och Calle sjöng och spelade visor på gitarr. Wiskey´n flödade och alla var glada och fulla. Och uppenbarligen lite kåta också. ^^ En grym kväll... Som alltid hos dom.


Jag var på stan igår med lillebror. Det var lite komisk då jag sprang in i tre gamla vänner/ragg. Först Mia, sen Nenne och sist men inte minst Katja. Världen är bra liten ibland.. I have spread my seeds uppebarligen eller vad fan man säger. Iaf så var vi på bio och såg den hyllade tuunga rullen "No country for old men" och den var, som väntat, jävligt bra men framförallt jääävligt brutal. Fast helt klart värd att rekomendera :-)


Jag pratade med en vän om en sak här om dagen. Ett ämne som jag disktuterat med andra vänner också. Vi säger nu hypotetiskt att man skulle få barn i framtiden och man var överlycklig. Men sen när barnet väl föds så är den fullständigt mongoloid. Alltså den värsta gradens cp störd typ. Skulle man då bli besviken och förfärad? Jag vet att många säkert anser att detta är en skitdum och aselak fråga men think about it. Har pratat med många om det här och faktum är att många säger, när det väl kommer till kritan, att dom skulle bli besvikna och ledsna om det var något gravt fel på sitt barn när det föddes... Men älskar man inte sina barn lika mycket hur dom är och ser ut? Kan man verkligen bli besviken om barnet inte blev som man ville eller hoppades eller trodde? Folk! Förklara!

 

Och pappa bara ringer och ringer. Och jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag varken älskar eller hatar honom. Vill inte träffa honom dock.. Han är mer luft för mig. Något slags irriterande återkommande fenomen som upptar min tid och bara gör fel. Han känns inte som någon stor förebild som visar mig hur jag ska vara om 20 år. Han gör så många konstiga saker och felbeslut att man verkligen inte orkar bry sig längre. Jag är inte arg på honom... Det är jag inte. Jag är är mer.. ingenting på honom. Det har liksom gått så lång tid nu. Det har hänt för många saker under för jävla lång tid så att man typ bara tappat hoppet och inte orkar bry sig längre. Man tänker typ "äh, whatever...". Det är för jävla sorgligt. Men för honom så jävla välförtjänt också.

Och Niki. "I know who murdered me" med Lindsay Lohan var INTE bra.
Blev besviken på ditt tips, för det var väl du som tipsa mig om den? =/