Det finns ett band som heter hästpojken.
Och jag sitter och hånskrattar lite för mig. Sådär i smyg. Jag sitter och myser åt andra människors misslyckanden. Hur folk kan vara så upphängda, naiva och små. Hur folk aldrig vill ge sig eller faktiskt se sin egen förlust. Hur folk inte inser när slutet faktiskt är här. När det är tid för ändring. Hur folk är så otroligt pinsamma och ynkliga att dom ljuger för sig själv och hela sin omgivning. Hur folk ber sina nära och kära om backup för att försöka vinna men inte inser att man bara mer och mer målar in sig i ett hörn. Man försöker hävda sig på något slags märkligt uppfuckat vis som ändå bara leder till en ännu grövre förlust. Det är så komiskt att se. Man sitter och trivs riktigt bra över detta ständiga krigande och kämpade. Det är som att desperat slå på sig själv mer och mer när man redan ligger ner och är nere för räkning för ärligt talat, vad tror du att du vinner? Tror du själv att du och dina kära gangsters använder rätt taktik just nu? Om du tror att igenom att dina vänner spottar skit på oss i hennes fotoalbum får dig att komma närmare henne så är du nog liiiiite vilse käre du. Tror du att du/ni gör er populärare hos henne igenom detta? Snälla gosse. Du är ingenting. Om ens luft. Jag pissar på dig.
Fast det finns faktiskt en människa jag hatar mer än Hästpojken, vet ni vem det är? Det är Sebastian Eriksson. Sebastian var på Nya vibe igår när vi var där. Han är jordens största fjant. Största backstabbern ni kan hitta. Slicka uppåt och sparka neråt är hans livsmotto. Han kommer fram till mig och följande konversation utspelas:
S: Hej Nemo.. Hatar du fortfarande mig?
N: Ja, mer eller mindre..
S: Okej.. tråkigt.. ha en trevlig kväll iaf
För att sedan gå runt (och detta hör jag själv och även från andra) och komma på massa konstiga skitsnack om mig. Massa olika falska grejor som han bara tar ur luften. Han smyger runt med sina mobbade kompisar och pekar på mig och fnissar och viskar om saker. Ja herregud.. den pojken har inte alla hästar hemma. Suck.
Jag fick en kommentar av Lottas man Patrik. Han kommenterade inlägget om begravningen. Jag blev väldigt förvånad att han hittat hit och först väldigt rädd att jag möjligtvis hade skrivit något dumt eller fel. Fast sen blev jag bara glad när jag såg vad han skrev. Han gav mig credd och det kändes stort och betydde mycket för mig. Han är en stor man.
Kanjang, Treo och Nässpray. Det är mina tre droger just nu. Hostar, nyser och snorar som aldrig förr. Illa illa...
Ganska skön låt faktiskt:
Hästpojken - Shane MacGowan
Boys 2 Men. Ni vet det där gamla pojkbandet som hade en megahit med låten "I Swear" för måååånga år sedan. Dom ska göra två spelningar i Sverige nu framöver. Men tänker typ..va? Först och främst var det väääldigt många år sen dom hade en enda hit. Vem kommer gå och se dom nu? Blev lite facinerad när jag läste att dom skulle gigga här lite grann då man inte hört från dom på typ 10 år ^^
Man ser par överallt. Alla dessa par i ens omgivning. Sen hör man om hur dom har och har haft det. Att dom ALDRIG bråkar eller har det minsta problem. Att dom går dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och bara lever på moln. Helt lyckliga, glada och otrasiga. Att dom blir helt förskräckta och krossade när dom har sitt första bråk som egentligen inte ens är ett bråk utan snarare en argumentation där ingen ens blir sur på den andre... Är det så det funkar? Finns det på riktigt? Jag har svårt att tro det. Eller så är det bara mig det är fel på. Kompromissar folk? Släpper till? Undviker alla små saker som dom egentligen stör sig på hos varann? Allt för att dom ALDRIG ska bråka eller argumentera över/om någonting. No offense till dom som tar åt sig nu.. jag tycker bara såna förhållanden känns så falska och tillgjorda. För man kan väl helt ärligt inte tycka lika om allting? Allt kan väl inte vara bra hela tiden i ett förhållande? Eller kan det de? Är det jag som är en dålig pojkvän bara? Jag vet inte. Kanske lär jag mig en dag.
Puss.
suck. att ni orkar
det var all-4-one som gjorde "I swear"..
boyz II men har galet många klassiker enligt mig iofs, inte värt att gå och se dom men vafan, många nostalgilåtar i alla fall
Aj då. Du har rätt emil. Där kissade du mig lite i ansiktet minsann :) lite pinsamt att bli mosad i något som ändå ska vara min genre ^^
klart att alla bråkar, sånt är nyttigt i ett förhållaned och gör att man förstår varann bättre :)
Mamaaaaa you're the queeeeeeen of my heaaaaaaart...
Jag tror inte alla bråkar. Det är nog olika beroende på hur man är som person, och ingenting är väl rätt eller fel.
Jag tex kan inte bråka. Det går inte, jag kan inte komma mig för att få nån galen attack på min karl, oavsett hur arg jag är. Jag bara håller mitt lugn och lägger fram det jag tycker i normal samtalston, och han är ungefär likadan. Häromdagen var första gången han skrek, och vi har ju vart tillsammans i över ett år...
Klart man är lite oense ibland och stämningen inte alltid är på topp, men bråka.. nja...
Tycker för den delen inte att det skulle vara något sämre med att bråka. De flesta gör det ju uppenbarligen. Dock tror jag nog det skulle kunna gå att undvika i många situationer... men men, alla är ju olika som sagt ;)