Nemo

Jag träffade henne ikväll. Jag vet inte hur det gick. Jag bad om ett konkret svar. Jag bad om att få allt eller inget. Att bli dissad eller älskad. Att kunna ta henne till mina armar eller glömma henne och bearbeta sorgen och strypa känslorna. Jag fick inget av dom ikväll.  Så jag är om möjligt ännu mer förvirrad än jag var innan jag träffade henne vilket såklart inte var meningen med det hela. But i don´t blame her. Jag vet att hon har det minst lika tungt som jag just nu. Jag hade så gärna velat ha ett svar. Ett riktigt svar. Ärligt helt. Vågade hon inte eller var hon helt ärlig med det hon sa? Hon gav mig hopp med små hintar om framtiden.. Men räcker det? Eller var det rent sympatiaggerande för att ge mig något alls? Kanske ville hon inte helt dissa mig för att hon inte ville förlora mig helt ur henne liv eller så menade hon verkligen att det kanske fanns ett hopp för något "oss" i framtiden? Jag vet inte. Hon är svår.

Jag kommer in till slussen där hon står, som vanligt så fantastiskt vacker så man inte förstår att det är sant. Hennes mörkbruna hår är lika fint som vanligt men något fattas.. Vart är det bedårande skrattat? Men.. Hon gråter ju. Jag fattar att hon pratar med expojkvännen. Han gör henne ledsen som vanligt. Han kallar henne elaka saker och är bitter att hon inte vill ha honom längre. Svartsjuk. Hon har berättat om Lördagen med mig för honom och han spottar ur sig all möjlig skit där i telefonen. Jag kliver av bussen och går fram till henne. Hon lägger på och slänger sig i mina armar och kramar om mig en lång stund. Hon är ledsen. Jag blir varm. Från där inleddes årets känslomässiga berg och dal-bana. Vi inledde mjukt med massa skratt och smalltalk om ingenting men kom snart in på viktiga svårare hårdare issues.. Vi stod på klippan på Södermälarstrand och kollade ut över Slussen och vackra Stockholm. Vi höll om varann. Tårar, känslor, hopp, tvivel, tankar och skratt avlöste varann. Jag kände mig hemma på något sätt. I hennes armar. Fast jag var ledsen... Vi kom inte fram till någonting vettigt och det är väl det som gör mest ont egentligen. Allt är så ovisst och jag kan inte göra någonting. Jag är helt hjälplös. Känner mig... Var det otillräcklig vi kallade det..?

Sen lämna hon av mig vid bussen. Hon höll om mig i flera minuter. Jag gick på bussen. Ringde Emma. Ringde Leo. Behövde stöd. Vänner. Dom jag älskar. Tunga andegag fyllde upp hela kroppen. Gråten i halsen. Bussen ekade av ensamhet. Jag lägger på med den sistnämnde vännen och brister ut i gråt. Huvudet ner i knät. Ensam på bussen. Kände mig så jävla liten, ensam och ynklig. Är väldigt medveten om alla mina vänner men känner mig konstigt nog så ensam. Så kall. Så uppgiven på något sätt men ändå hoppfull. Så förvirrad. Saknar dig redan.

Det här är inte jag. Jag vet inte vad som händer med mig.
Fortfarande chockad och förstår inte ens själv att jag faktiskt är där jag är.





"Det är inte kört förän du ger upp" - Du har så jävla rätt M.
Och denna gång tänker jag fan inte ge upp...