Nemo

om jag älskar dig i en dröm. och du älskar mig. kan vi inte försöka då?
jag hatar drömmarna. jag är ju inte sån. jag är en sån som vill ha svart på vitt. ska vi säga så?

leta bekräftelse. leta bekräftelse. leta bekräftelse.... ständigt denna letan. sjuka värld.




så länge jag berör så fortsätter jag skriva. det är nog mitt nya motto. så länge man faktiskt har läsare som gillar vad man skriver. som tar till sig och tycker det är intressant. så länge såna saker faktiskt existerar så ska jag fortsätta skriva. jag menar, visst finns det folk som hatar det man gör men så länge man berör så? man går väl hellre igenom livet hatad än att gå igenom livet obemärkt. måste fan citera Kurt Cobain igen:

"it´s better to be hated for what you are, then to be loved for what you are not"

WORD!


Sen är det ju en annan grej IRL. jag menar, just att man sätter spår hos folk som man själv glömmer. det beror väl dels på den personlighet man faktiskt bär på. en översocial charmclown som (som grädde på moset) heter Nemo är ju faktiskt inget man glömmer i första taget. då är det faktiskt ingen slump att jag rent utav glömmer bort folk man träffar. inte lägger vissa namn på minnet. no offense. det blir ren fakta. försöker inte låta divig men håller man igång som man gör med dom här sprängfyllda helgerna så träffar man ju sjukt mycket folk...






Haha. det var någon som kommenterad ang. solarium? ja, jag solar solarium. (fast inte så ofta längre..) men det vet väl redan alla. haha. på tal om det. ska fan sluta på body joy. så jävla dyrt där. har hittat ett ställa på folkungagatan i stan som kostar halva priset av body joy och är MINST lika fräsht och modernt. NÖJD JAG BLEV :D





hur ska man våga förklara för någon att man älskar den? när man vet att det är omöjligt.
hur ska man kunna våga bli kär i någon? när man vet att den inte blir besvarad
hur ska man kunna be om en enda chans? när man vet att chansen redan har varit

jag lever i fel värld. allt är glömt. vakna upp.







hur sjukt oekonomisk jag är. jag måste vara den människa på jorden som är sämst i att hålla i pengar. jag bara klagar på hur jävla fattig och jävlig jag är. att man växt upp i en fattig familj. ja, visst har man det men det är väl fan inget jag kan gnälla på nu egentligen? jag drar ju ändå in några tusen i månaden med lön och bidrag och sånt. och slänger iväg det lika snabbt på kläder, krogen, bio för att inte tala om alla pengar jag lägger på SKIT! mat ute. godis. läsk och sånt. JAG MÅSTE SKÄRPA MIG. skaffa en jävla plan med allt. det här håller inte. är i princip alltid pank efter halva månaden. DET ÄR INTE HÅLLBART! :(



bäst just nu:

david guetta - love, done let me go
danny - tokyo
mando diao - tv and me
tiger lou - oh horatio


ibland känner jag mig som 14-15 år. ni minns hur det var? man tänkte på alla snygga tjejer som gick i skolan och så resonerade man mera såhär. att om nån skulle bli kär i mig...så skulle jag LÄTT kunna bli kär i den om den var snygg. det var liksom ungefär så. det fanns massa tjejer som var snygga i skolan och om nån av dom skulle börja gilla en så skulle man lätt kunna bli kär i den. ibland känns det som om man är kvar i den världen. att det inte krävs mer. bara den där hettan. lusten. önskan. åtron. man kan tänka på någon väldigt vacker tjej. och tänka "om hon skulle bli het på mig så skulle jag bli tok-kär i henne". hur sjukt är det egentligen? det är liksom som om att man bestämmer vem man blir kär i. som om att det är man själv som gör det beslutet. är inte kärlek något som ska slå till en i huvudet och säga "SHES THE ONE" ? något där utseénde inte ska spela någon roll. något där EN ENDA TJEJ KAN GÖRA så att marken skälvar. så att allt annat stannar och att ens ögon börjar gråta blod av längtan och åtro....eller?  för ibland känns kärlek bara så jävla ytligt och vidrigt...eller vänta...då är det nog inte ens kärlek.



känns så skönt att kommit igång med allt idrottande igen. nu tränar jag varje vardag förutom fredag. fotboll och innebandy. så skönt. man känner sig så anorlunda. hälsosammare på något sätt. man slipper ha sånt dåligt samveta när man käkar något skit. skönt. och framförallt roligt. längtar dock till sommaren...gröna gräsplaner...mums...



även fast det sägs att man inte ska leta för mycket. att man bara ska låta det vara så dyker det upp av sig. så letar jag så sjukt mycket. jag tittar på folk. jag tänker. jag drömmer mig bort. "är det hon?". nej. det är bara en vanlig tjej. jag hoppas. jag drömmer mer. jag blir så paranoid när jag inbildar mig att vi faktiskt skulle kunna vara. jag hoppas och längtar efter något som inte ens finns. något som aldrig funnits. det blir som någon slags parodi. på mig själv. så jävla sorgligt. och onödigt. för jag vinner verkligen inte på det. snarare tvärt om.



tänk om... eller vänta. jag är redan borta..
tanken slog mig att konsekvenserna kan bli så ofattbart vackra!