Nemo

Först och främst bör det tilläggas att detta inlägg skrivs av en kille med extrem åldersnojja, dödsångest och fobi för ämnet döden generellt. Men jag kunde ändå inte låta bli att skriva detta:

För jag gillade verkligen responsen jag fick på mitt förra inlägg. Det partiet som handlade om döden. Jag gillade hur folk ändå reagerar och hur det ändå bevisar att det är ett ämne som så många tänker på då och då. Som berör exakt ALLA mer eller mindre. Många bra, fina och framförallt kloka kommentarer. Döden är verkligen ett jobbigt ämne och man kan inte låta bli, när man vandrar omkring här på lilla moder jord, att bära på känslan "is this it?". Man är inte mer liksom. Man är en så obeskrivligt liten pusselbit i universums och evighetens perspektiv att det är skrämmande. Men ändå kan man inte undvika att facineras av sina egna mindre individuella prestationer här och där? Man blir fortfarande nöjd, stolt, besviken, arg, ledsen och glad när man lyckas med saker och misslyckas med andra saker. Trots att man är så makalöst betydelelös och liten när allt kommer omkring så är man fortfarande så fantastiskt stor och unik på vissa sätt. Man betyder så mycket för så många. Man har ett liv! Ett bra liv! Bara det är ju helt otroligt. Döden är ett ämne som återkommer som något negativt alldeles för ofta. Det är så ofta man fokuserar på det som läskigt istället för att fokusera på hur oerthört tacksam man borda vara för att man faktiskt lever?  Men någonting har jag lärt mig. Man skall icke luras. Man ska fan aldrig ta någonting för givet i detta lilla spel. Döden är verkligen inte långt bort. Jag har sett döden. Det är verkligen inget jag är stolt över. Men döden hälsade på.. En meter framför mina ögon. Den tog bort en lycklig 18årig pojke helt utan anledning. Alla tragiska fruktansvärda minnen från den kvällen ligger fortfarande så obehagligt färska och skaver. Dag ut och dag in. Döden tog bort honom från jorden utan något som helst vettigt skäl. Så fungerar döden. Den kan ta bort lyckliga barn och ungdomar medans olyckliga trasiga människor som försöker ta självmord gång på gång misslyckas med det och överlever. Det är det läskiga och mest förvirrande med döden. Man förstår sig aldrig på den. Den lurar bakom varje hörn och när man faktiskt ser den på riktigt nära håll så får det en av börja fundera. Tänka efter. Få persektiv på saker och ting. Det får en att börja våga ta tag i saker i sitt liv. Göra förändringar som man borde gjort för så länge sedan. Våga för att vinna! Jag säger det av egna erfarenheter. Det får en att faktiskt haja till att alla klychor stämmer nog:

Man lever bara en gång
Lev varje dag som det vore din sista