Nemo

Igår nådde jag botten. Nu är det inget vanligt gnäll om att något skit har hänt eller att jag är deppig eller en liten formsvacka eller så.. Igår nåddes Rock Bottom. Allt kom på en gång. Det kändes som ett neverending maraton i smäta och känslor. Enda positiva med att nå botten är att nu kan det väl bara bli bättre...eller?


Som ni säkert såg i senaste inlägget så inleddes kvällen med födelsedagsmiddag för min bror. Mormor och Morfar var där och gjorde hela skiten till en pina. (Läs senaste inlägget). Men vad ni INTE vet är vad som skedde efter jag postade inlägget. Jag själv drar hem till Alex för att börja förkröket och vad händer lixom? Jo, jag får ett sms från min lillasyster som blir schussad någonstans av Mormor och morfar. Hon skriver
 
"Mormor och morfar tycker att du ska växa upp. Att du är slarvig och måste bli tillsagd ordentligt för att fatta. Att du hänger på mammas rygg. Att du är mer bortskämd än dina småsyskon. Att du ska rycka upp dig..Och att det är synd om Niki som ska bo med dig"

När jag får ett sånt här sms så blandas känslorna. Främst är det hatet och avskyn för dom som kokar inom mig. Rider på mammas rygg? Jag pröjsar 2000 kr i månaden hemma och allt jag har hemma är en fucking jävla madrass. Jag har inte ens ett rum där. Är det att rida på dom? Visst att dom kanske har några poänger men det är ovisentligt just för att dom inte har någon aning om vad dom pratar om. Dom vet ingenting. Dom bara chansar. Dom känner inte mig. Dom känner inte någon på riktigt. Bara varann. Dom är genuint elaka och det är allmänt känt i våran släkt. Det värsta med det hela är ju dock att dom spottar ur all skit på mina småsyskon och inte ens har mage att säga det face to face till mig. Vilka förebilder va? Stora människor. Det är så tragiskt så man blir ledsen.

Nanna (Min äldsta syster i Gbg) ringde idag. Hon hade hört om Mormor o morfars aggerade och hon övervägde att ta tillbaka deras inbjudan till lilla Ludvigs Ettårsdag som är snart. Som hela släkten är bjuden på. Det kändes bra. Hon var så arg och berättade så många twistade historien om märkliga saker dom gjort och sagt igenom åren. Inget förvånar längre. Dom är trasiga elaka korkade människor.

Jag funderar på att skriva ett brev till dom. Mamma och Nanna tyckte att jag skulle göra det. Skriva ett brev där dom får veta allt. Hur illa alla i familjen tycker om dom. Hur jävligt dom betett sig så många gånger. Hur illa dom gör en. Hur elaka dom faktiskt är. Ja, jag ska göra det. Dom ska få höra allt. Sen om det gör att vi säger upp all kontakt helt så är det bara en bonus...

Det märks att mamma är adopterad. Vi är inte lika dom för 5 öre.

Iaf, detta var bara händelse ett av tre denna kväll som skulle göra detta till en living nightmare. Som ni också såg i senaste inlägget gjorde pappa ännu ett märkligt nytt inköp i raden av bortskämningsmoment till mina småsykon. Ni förstår att pappa pluggar alltså.. Och jobbar extra på Coop vid sidan om plugget. Så ett logiskt facit av detta är att han inte har pengar till märkliga utgifter. Men ändå så köper han ständigt prylar till höger och vänster. Reser hit och dit och gör sig av med pengar så det står härliga till. Ingen förstår varför eller hur. Alla undrar. Jag sms:ade honom hur jag kände ang. senaste inköpet (TV-spelet till småsykonen). Detta var såklart dödsdömt. Han ringer upp (Ja, från Venedig) Och vi har världens jävla prat/tjaffs. Jag sitter framför John och Alex på förkröket hos Alex och pratar med pappa. Jag känner hur tårarna är på väg redan då. Hur jag inte orkar det ständiga jävla tjaffset med pappa. Det ständiga jävla racet. Att man aldrig kommer kunna känna honom på riktigt. Att man alltid ska undra saker. Att han ljuger och har så mkt märkliga saker för sig. Han känns inte på riktigt på något sätt. Som en seriefigur.

Jag lägger på luren och beslutar mig att fokusera på kvällen istället. Visst att kvällen har fått värsta möjligt tänkbara start men jag skulle ju ändå träffa Frida! Dejten! Fett roligt. Som jag sett fram emot att träffa sedan vi var på bio förra helgen. Vi åker in mot K15 på Kungsgatan och är där redan 22.20 och börjar supa till. Trevligt ställskap och billig alkohol. Frida + sällskap anländer lite senare och det börjar så bra. Vi dansar lite, pussas lite och pratar. Skämtar. Skrattar. Det var vi.

Sen helt plötligt så sitter hon där.. I knät på en kille. Jag sätter tuggummit i halsen. Jag förstår inte riktigt vad som händer. Vad gör hon? Jo dom strular ju fan! Och vem fan är killen sen? JO det är en jävla snubbe från mitt jobb. En riktig jävla nörd. En helt ärligt FUL kille. Han är liksom en av dom som klassas in i "tönt"-gänget på Ica. Hans största hobby är liksom att jaga.. Han är från Norrland och är totalt jävla blåst. Säger inte det allt? Anyhow, jag blir så jävla chockad. Alla känslorna blandas i huvudet och jag får inte fram något ord eller någonting. Jag står där helt ensam och tittar på dom. Märker att hon ser mig då vänder jag och går ut till rökrutan. Frida kommer efter. Jag frågar henne vad fan det är som försigår? Jag känner redan då att känslorna inom mig bara bubblar. Att jag inte klarar av det här. Hon förklarar att dom (Liksom jag och Frida) hållt på några gånger och så. Då kommer ju direkt frågan upp, Är tjejen så jävla jävla jävla jävla dum i huvet att hon tar två stycken ragg (Som båda är aktuella) till samma jävla krog?? Finns ett sådant aggerande på fucking jävla världskartan? Hon har ingen vettig förklaring på det hela. Hon ser ledsen ut och börjar gråta lite grann. Jag känner att hela min värld rasar samman. Jag vet varken ut eller in på någonting. Full, olycklig och jävlig. Jag skickar in Frida igen och Leo kommer ut och ser how misereble jag är. Jag börjar gråta. Det är inte en jävla tår här inte. Utan allt kommer ut. Jag står mitt i rökrutan och storgråter. Gråter på Leos axel. Allt känns så jävla meningslöst, hopplöst och förjävligt.

Hennes aggerande var dödsstöten för hela min kväll. Kvällen som jag sett fram emot en hel veckan. Den omtalade kvällen. Jag som höjd henne till skyarna hos mina vänner och även här i bloggen. Levde hon upp till förväntnignarna....? Kan diskuteras..  Förutsättningarna för denna kväll var verkligen optimala. Jag fattar inte. JAG FATTAR INTE! Jag förstår verkligen inte. Nu får iallafall alla Nemo-hatare vatten på sin kvarn om inte annat. Nu sitter dom där och njuter...

Jag försökte gå vidare från stället till Claras dit några polare gick. Jag kom dit cpfull och fick gå före kön och slippa betalning. Enda kungliga med hela kvällen. (Credd till bästa vakten i sthlms uteliv). Jag gick in och försökte ha roligt men gav upp efter en kvart. Det gick liksom inte. Sen såg ju varenda jävel att jag bölat mig igenom halva kvällen så det skrämde väl iväg folk också i guess...


Det värsta var att jag ändå kände mig på G som fan efter incidenten med pappa och mormor och morfar. Jag kände att jag hade snyggdag och fick höra det från folk. Jag var liksom taggad på en helkväll.. Med Alex krog come back och allt. Och han, den där killen jag skulle liksom jämföras med.. Han är liksom inte snygg någonstans. Är jag verkligen på den nivån? Visst att jag var medveten om att jag inte är någon supersnygging men jag kan helt ärligt säga en sak. Jag är INTE på hans nivå. Det finns inte. Det gör så jävla ont att bara tänka den tanken. Det är sorgligt på något sätt.

Varför liksom? Varför? Jag tyckte verkligen bra om henne. Som jag skrev var dejten så jävla kunglig. Och så bara fuckar hon upp allt igenom denna vidriga aktion.  Jag förstår inte folk ibland. Resonemang. Varför kunde hon inte bara förvarnat eller så? Typ "Det kommer ett av mina andra hit också, bara så du vet". Hur svårt är det? Trodde hon att allt skulle gå obemärkt förbi eller? Att hon skulla kunna smita emellan mig och han titt som tätt och pussas med båda? Funkar det så i hennes värld? Ja herregud.. Helt jävla fuckat.

Jag vet inte vad jag säga alltså. Jag har inte lust med någonting. Jag måste göra mig en uppryckning. Generellt. Jag tror inte jag ska blogga på etag. Jag har ingen lust för någonting. Sen händer såna här grejor som bara sliter en längre ner i skiten. Det är liksom som att det inte finns något hopp.. Förtjänar man all skit som ändå händer nu? Är jag så pass dålig människa att skiten är befogad? Jag förstår ärligt talat inte. Jag vill inte vara dålig. Om jag varit dålig och elak så ber jag om ursäkt..


Fick för övrigt sms av F i morse. Antar att hon är en sån människa som inte klarar av att vara osams med folk. Inte kan hantera det. Eller då var hon bara ledsen över allt på riktigt. Insåg sitt sjuka beteénde. Hon skrev iaf:

"Förlåt Nemo. Vad jag gjorde igår var sjukt svinigt och jag vet verkligen inte varför jag gjorde så. Förstår att du hatar mig. Din polare har rätt, Du förtjänar någon bättre än mig Nemo, du är en underbar kille och det tycker jag verkligen. förlåt"

När en tjej skriver "Du förtjänar någon bättre än mig" Så känns det bara som att dom smörer så just för att dom verkligen tycker det. Dom vill bli av med en. Det är ett annat ord för "Jag vill inte att du ska vilja ha mig". Eller? Hur ska man tolka det?



Nanna ringde som sagt. Älskade storasyster. Hon sa saker jag ändå behövde höra. Hon berättade alla mina goda egenskaper. Man måste få höra sånt ibland. Att man duger och räcker till. Fast sakerna bet inte så bra ändå. Visst gjorde dom en lite gladare men dom gick liksom inte in. Inte efter en dag som igår. Dagen igår var unik. Jag har aldrig känt som jag gjorde igår.

Som sagt. Blir nog inte mkt blogg på etag. Inte som jag känner nu. Måste rannsaka mig själv med allting. Hitta mig själv (För att låta lite potetisk).


Tack för sms:et Annie ändå dock. Det betydde trots allt mkt. Måste posta det för att det var så fint:

"Hurrö :) Det här säger jag inte bara för att, men du som är såpass speciell som du är, du är värd något bättre. Plus att du är skitsnygg ikväll! Nemhoe! :)"

Efter regn kommer solsken?

---

Kommentar på senaste inlägget:

Postat av: R

En ljudvall av röster, en våg av fullständigt skitsnack.
Dialoger som spottas emot främlingar.
Anonyma ansikten stapplar alkoholförgiftade genom rummen, med glödande ögon som jagar - som alla vill hitta någon att följa med hem.
Men jag letar inte. Vet att du finns. Avundsjukan är en blodpropp genom mitt omlopp. För jag vet, att du är någonstans, någonstans inne på Claras.
På Claras, bland illvilliga människor. Där jag inte kan konkurrera, där min frånvaro lämnar en lucka åt ihärdiga Penelope-adoratörer.
Härifrån kan jag inte övertyga dig.
Jag snurrar mitt glas, tömmer det och följer mig själv hem. Ett långsamt gatlopp, genom en allé kantad av ? första kvällen på Claras, tackar dig för en blick . Men ändå så vågade jag inte gå fram till dig .

2007-okt-07 @ 13:51

Jag skulle ge min högra arm för att få reda på vem som skrev detta.