Dont cry for me. Cry with me. And tell me that everything is going to be okay..
Det är egentligen omöjligt att förklara senaste dagarnas bravader men det räcker väl med att säga att jag brutit med min pappa för att han har agerat väldigt konstigt senaste tiden. Det började väl för några år sen men har bara gradvis blivit värre och värre. Våran relation och hans handlingar. Han är en väldigt sjuk man men också totalt emotionellt död. Sen har han valt att inte stödja mig till en enda procent när jag var med om olyckan. Inte visat någon sorts empati. Såna människor vill inte jag ha i mitt liv. Han får ha det så kul med sin psykiskt störda emotionellt förstörda mytoman-plastbimbo till flickvän istället. Dom får ha ett bra liv ihop. Trots att alla syskon totalt avskyr henne. Dom kan nog behöva ett "Lycka till".
Det finns så mycket att säga om den saken. Så mycket att berätta för er läsare. Men det blir för mycket att skriva och tyvärr vågar jag inte skriva ned heller då jag fått nys om att pappa börjat snoka omkring här i bloggen. Så let´s just leave it there. Jag har ingen pappa längre. Men å andra sidan, när hade jag det senast? VILL ni däremot verkligen veta mer i denna fråga så är det bara att säga till på msn så bjuder jag mer än gärna upp till dans där.
Senaste veckan har varit den sjukaste vecka någonsin. Inga ord kan beskriva hur jag mått/mår och vad man faktiskt varit med om. Det känns som en enda lång mardröm. Som bara byggts på med nya konstiga saker runt omkring mig. Det har liksom aldrig tagit slut. Men det är väl så som dom säger, en olycka kommer sällan ensam... Man trodde tågolyckan var nog liksom. Att man kunde fokusera på det. Bearbeta den sorgen. Nej då.. Självklart ska det samtidigt dyka upp så jävla mycket fler sjuka motgångar. SAMTIDIGT. Alla sömnlösa nätter. Alla skrik, tårar och all sorg. Allt hat. All tragisk. Alla gånger jag blivit hemskickad från jobbet för att jag brytit ihop i kassan. Alla sömnlösa nätter som jag legat och skakat och inte vetat vart jag ska ta mig till. Allt hopp som bytits ut mot förvivlan.
En ung pojke miste sitt liv. Framför mina ögon. En älskad pojke. En pojke med många vänner. En pojke som inte hann uppleva varken studenten, att bli pappa eller att flytta hemifrån. Allt är så oförståligt och går fortfarande inte in. Det känns som om man inte upplevt detta. Det känns så orättvist mot hans "riktiga" vänner och familj i Härnösand. Hur dom blivit bestulna av en medlem utan att kunna göra någonting. Livet är verkligen orättvist och märkligt ibland. Hur snabbt saker sker utan att man egentligen kan påverka det. Det är väldigt konstigt. Overkligt.
Jag vill och måste verkligen bara tacka mina fem vänner som var med om denna olycka med mig. Ni är fem av mina absolut bästa och närmaste vänner resten av livet. Det band vi skapat är oförstörbart. Tillsammans är vi så starka. Men framförallt tjejerna Isabel och Cecilia som varit så starka senaste veckan. Som gett mig all support och kärlek jag behövt. Som hämtat mig på konstiga ställen mitt i natten. Som vakat över mig. Som torkat mina tårar. Som gett mig det stöd och den ömhet jag behövt när min värld rasade samman. Ni är dom bästa tjejerna.
Vi åker till Härnösand på Torsdag. Begravning på Fredag. Kommer hem på Lördag. Det kommer nog bli en smockfull begravning och antagligen kommer väldigt många där uppe känna igen mig/oss och kommer vilja prata med oss. Det kommer säkerligen vara mycket frågor och undringar. Jag är väldigt nervös. Vet inte hur jag ska förhålla mig. Jag vill åka upp för att visa respekt för alltihop. För att det är en snygg gest att visa att man har varit med om en fruktansvärd sak och är väldigt ledsen. Samtidigt vet att en väldigt stor majoritet där uppe är väldigt tacksam för mitt senaste blogginlägg och att jag gav dom sanningen men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att det kanske finns folk som hatar mig? som avskyr det jag gjort? Begravningen kommer bli väldigt vacker. Det ska vara en ljus begravning. Fan Nemo! Fokusera på det som är vesentligt! Att vi ska hedra en bortgången pojke. Det ska bli den finaste begravningen ever.
Fick precis också reda på att Tallis pappa har fixat allting för oss. Vilken människa. Han har fixat boende på ett av sina hotell. Alla måltider på hotellet och allting. Det är helt sjukt. Man känner sig så usel och vill bara göra någonting för att visa sin tacksamhet. Man känner sig så handlingsförlamad. Man vill bara göra någonting för dom men samtidigt kan man inte göra någonting alls. Vad kan man göra för dom eller ge dom? Dom har allting dom vill ha i hela världen utan sin lilla Johan. Sin lilla Tallis. Och så fixar han såhär för oss. fan. FAN. =( Vilken stor människa. Man blir mäkta imponerad. Hur han tar alltihop. Han måste bara vara så jävla ledsen och krossad och vill bara vara snäll mot allt och alla. Stackars människa. Jag tänker på när vi kommer hälsa på dom. När vi kommer se hans familj. När vi kommer hälsa på dom i Härnösand. Jag tänker på det ögonblicket. Deras ögon. Deras uppsyn. Jag tänker på det med fasa. Jag blir rädd och känner mig liten. Jag tänker på begravningen och jag tänker på när dom kommer gå fram till kistan. Det är alltid de värsta med begravningar. När dom allra närmast anhöriga går fram och tar farväl. Det är det tyngsta.
Jag måste ju också såklart skriva ned hur otroligt tacksam och glad jag är över responsen på senaste inlägget. Jag måste erkänna att jag var nervös när vi sa ja till publiceringen i Aftonbladet men det kändes ändå rätt och att alla förstod det och gav en sån varm respons på det gör mig så väldigt glad. 144 kommenterar och i princip alla med sån värme, kärlek och ömhet. Ni är underbara och jag är otroligt tacksam för varenda ord. Allt stöd och all support som ni givit mig och oss är ovärdelig.
Det konstiga är att jag kan inte säga hur jag mår. Jag är fortarande så ostabil och trasig. Det går i såna enorma dalar. Upp och ner. Jag litar inte på mig själv. Jag kan inte bedömma hur stabil jag är. Just för att jag senast i förregår bröt ihop i tårar i mammas famn. All sömnbrist och all överbelastning för hjärnan gör mig så slutkörd och förstörd.
Mina syskon bör också få sig sin kärlek. Underbara Nanna i Göteborg som tagit mit parti så hårt och sagt så bra saker och visat sin omtanke och stått upp för mig. Noel som chockade lite i att faktiskt ryta till och verkligen ta mitt parti och säga vad han tycker när det väl gällde. Niki som tagit allt så hårt och visat att hon verkligen är en fantastisk syster. Så klok och varm. Nelly som visat så mycket ilska och frustation och kärlek. Och lilla Natan som har så svårt att utrycka sig men när han väl säger något så når det verkligen enda in. Och hans tårar tog verkligen på mig. Mina underbara syskon som tagit mitt parti senaste tiden så hårt. Som visar att syskon håller ihop. Som gråtit med mig. Mina fantastiska syskon som jag älskar allihoppa så underbart otroligt mycket. Ni är helt fantastiska och utan er hade jag aldrig klarat det här. Ni är unika each one of you.
Det är svårt att få ned all på papper. Allt jag tänker på. Allt som hänt senaste veckan. Ni skulle nog aldrig förstå eller fatta. Det är så mycket. Men i snabba drag är det väl ovanstående saker. Dyker det upp någe mer i hjärnan så uppdaterar jag bara bloggen...
Kram.
Vackra underbara lilla systersonen Ludvig
Starkt och bra att du börjat skriva igen. Jävligt bra inlägg. Du är speciell Nemo.
Unikt att vara så öppen som du är. Du berör på ett helt nytt sätt än vad jag är van vid när man läser bloggar. Hoppas du mår bättre snart
så jävla jävla fint
Hur många läsare nådde du som mest efter olyckan på en dag?
Starkt av dig Nemo!
Det du skriver berör så otroligt.
Ska skicka dig en speciell tanke på fredag .
Ta hand om dig!
3339 Unika läsare. For what it´s worth..
starkt av dig att komma igång med bloggen igen! Och som vanligt gör du det så sjukt bra.
Din pappa förtjänar inte dig. Det vet han och alla i din närhet om. You are better off alone. Hoppas du får tjejen dock. Det förtjänar DU däremot med bravur. Som ingen annan! Kramar!
Fick lust att skriva någonting drygt till "nyfiken" nu. Men det finns inte utrymme till sådant.
Vackert, lillebror. Värdigt inlägg att återkomma med.
Bara en sak. Det är min pappa också, du vet. Och det finns vissa saker som jag faktiskt tycker är så fruktansvärda och pinsamma att jag inte vill att de ska komma ut till fler personer. Vare sej det är på msn eller här. Det spelar ingen roll att jag känner som du just nu, jag mår bara ännu sämre av att folk ska veta allting.
Inte en enda av mina vänner har fått höra om den senaste tidens bravader från pappas sida. Inte en enda.
Men nemo, din pappa kom ju till dig på sjukhuset.
Ja, hans pappa kom till sjukhuset. But that´s it. Jag tror Nemo vet vad han sysslar med om han bryter upp med sin pappa. Det är kind of a big deal liksom. Inget man bara gör utan jävligt feta grunder. Jättesöt unge på bilden förresten =D Stolt morbror i guess?
Tror du också behöver ett lycka till (: på ett icke-drygt-jag-tänker-på-dig sätt. Sköt om dig
Fredagen som kommer blir nog en fruktansvärt jobbig dag för alla som stod Johan nära, speciellt hans familj.Starkt av er att vilja delta på hans begravning.Härnösands domkyrka tror jag kommer vara fylld till sista plats.Usch va fruktansvärt det blir en h-e dag för er alla.Jag kommer att tänka på er alla denna sorgens dag.Vila i frid Johan.Tänk på alla fina minnen av honom.
Otroligt starkt och underbart omtänksamt av er alla att komma upp hit till begravningen.
Många många kommer att uppskatta er närvaro.....
Massor med styrke tankar och kramar från oss alla
För oss som känner Nemo och följt bloggen en längre tid var det väl inte precis en överaskning att hans relation med sin far skulle ta slut förr eller senare. Sen att han var där på sjukhuset på olycksnatten väger väl knappast upp för all skit han utsatt Nemo för igenom alla år.
Nemo jag känner inte dig, könde inte tallis heller speciellt mycket. Men ja vad kan jag säga. Du verkar vara en helt fantastiskt underbar människa med många sanna känslor. Fint av er att åka till H-snad på begravningen. Jag hoppas det kommer gå bra och att ni kommer klara det.
Kärlek och en stor kram till er (och en extra stor kram till dig Nemo för att du bara verkar så underbar)
det är min pappa också och uppskattar om ingen annan än nemo+resterande syskon yttrar sig om honom.
Tycker att du ska ha all creds i världen för att du orkar berätta. Jag ställer mig upp och bugar. För mig är du en hjälte som gör det här för dig/dina vänner/Johans vänner och framförallt Johans familj.
Tror det är guld värt för dom.
Tack åter tack!
Det här, precis som det förra inlägget fick mig att gråta. Jag känner dig inte så bra och inte heller Johan, så när jag då tänker på att du faktiskt har upplevt allting som jag grinar över att bara läsa blir jag bara så fylld av ... jag vet inte, men jag tänker på dig på fredag och önskar dig lycka till med din pappa. Du är värd det Nemo, du är en fin människa.
Hej Nemo, jag finner inga ord för dig. Du är helt enkelt en som det finns väldigt få utav. Jag kände knappt tallis, jag vet vem hans familj är och så. För mig betydde det mycket att få veta den riktiga historian och för hans nära vänner måste det ha betytt guld. Tycker det är vääldigt fint av er att åka till begravningen. Såg hur fint ni gjort det på själva platsen efter det hänt. jag vet egentligen inte vart jag vill komma, förutom att ja Nemo du är en fantastisk person. Du kommer att klara allt som händer runt omkring dig, det är jag säker på. Håll dig till gänget som var med, prata och tjata om det som hänt så ska du se att allt ordnar sig. Håller tummarna för dig och som du skriver så lovar jag att jag är den första som köper din bok =) Satsa på det Nemo.. Stooor kram till dig
Kan bara instämma med föregående talare. Du är verkligen speciell Nemo.
Jag tycker det är starkt av dig att fortsätta blogga, skriva nya inlägg och fortfarande informera om dina tankar/känslor. Men det kanske är ditt sätt att bearbeta allt som har hänt (?)... :) Det här inlägget berör mig verkligen. Hoppas att du kan reparera dig så gott som det går med tiden!
Du skriver att du vill visa tacksamhet mot Johans pappa men det gör du genom att du kommer att närvara vid begravningen. Tror det betyder mycket för hans föräldrar och hans syster.Var stark men det är svårt.Vila i frid Johan!Sänder mina varma tankar till familjen Tallbacka
Många skriver att du är en fantastiskt människa. jag kan tyvärr inte hålla med. Vare 6 papp du fick för att lägga ut "sanningen" på nätet? var sannignen verkligen den att johans ansikte var förstört`? Många saker är så oklara, andra uppfattningar har kommit fram från folk som var med den kvällen...
... (alltid anonyma som kmr me negg kommentarer)
Du som "vet" så mkt kan väl skriva "sanningen" då. Jag gjorde mun mot mun metoden på tallis för att försöka få liv i honom, vet nog bättre än du vad som är sant och inte sant.
Jag tror ingen vet sanningen egentligen. förutom dem som var med. Det finns så många teorier om vad som hände, iaf här i h-sand så ingen vet säkert. Vissa tror på dig andra tror på andra. Men vad spelar det för roll egentligen vad som hände nu? Johan är borta och han kommer aldrig tillbaka. Och jag ska inte ljuga för dig Nemo det finns folk som verkligen inte gillar dig här. Mest för att du skrev hur han såg ut och att den bilden fastnar i ens huvud HELA tiden. Men jag tycker det är starkt av er alla som var med att ni valt att komma hit på fredag.
Okej. För det första:
Vi som var med om olyckan och såg han efter krashen är dom enda som vet säkert hur han såg ut då. Ja visst var det kanske hårda ord och okänsligt skrivet men jag skrev blogginlägget inte ens ett dygn efter olyckan och jag var väldigt uppriven, chockad och tagen just då. Det är allmänt känt att sjukhus gör allt för att "plåstra ihop" folk dom får in. Självklart ser han bättre ut på bårhuset än han gjorde precis efter olyckan. Det är väl uppenbart.
För det andra:
Jag fick inte en enda krona. Klart som fan att jag inte hade gjort det för pengars skull?! det fattar väl varenda vettig människa.
Dom som inte fattar allvaret i hela detta och vad vi faktiskt har gått igenom allihopa kan bara knipa käft. Jag valde att publicera det i aftonbladet av ett enda skäl och det var att folk i hans närhet skulle få veta vad som hände den kvällen och inte bara få massa konstiga förvrängda kvällstidnings-versioner. Aftonbladet kontakta mig. Jag kontakta inte dom. Jag fick inte ett öre. Och jag redogjorde med alla dom 5 andra som var med om olyckan och alla andra 5 tyckte att det var en bra grej jag gjorde.
Känns sjukt att jag ska behöva sitta här och försvara mig. Jag hoppas verkligen inte folk är arga på mig eller vill mig illa uppe i Härnösand. Jag vill bara kunna kommma dit i morgon och hedra den bortgångne. Allt är bara så jävla tragiskt och overkligt och det vore skönt om vi bara kunde fokusera på att göra det till en vacker begravning istället för att tjaffsa.
Väl Mötes, Nemo.
Vi som var med den 26 vet vad vi har sett. Det var kolsvart ute och vi lyste med en mobil för att se. Vi skulle aldrig säga att det var på ett sätt om det inte var så. Nemo beskrev hur HAN upplevde olyckan och vad HAN såg. Vi har svarat på folks frågor utifrån våra perspektiv så gott vi kan. Det här är inte lätt för någon, varken för oss som var med, men framförallt inte för Tallis nära och kära.
:(
Ingen som tänker på personen som körde tåget? Som mitt under sitt arbetspass får syn på en kille på spåret, inte hinner stanna och på så sätt orsakar hans död? Måste kännas fruktansvärt!!!
Det som har hänt är en tragedi och jag förstår hur ni som är den unge pojkens vänner måste må, men kan ändå på något sätt tycka att vuxna människor vet risken om man ger sig ut på ett tågspår där det står "livsfara"? Jag är inte känslokall men vill bara vrida på detta så att folk förstår att detta hände för att man trotsar ett förbud som innebär livsfara, fem vänner och en lokförare mår hemskt dåligt över detta, skillnaden är att den som körde tåget inte hade nåt val.
Jo, han hade fan ett val. Han kunde stanna vid stationen där han skulle stanna. När folk står på perrongen så ska tåget stanna. Those are the rules. Och hade han kollat lite mer noga så hade Tallis kanske varit vid liv idag...
Gud vad sjuka vissa *folk* e!
Visa empati! Ni var inte ens med ni bara läser det Nemo skriver!
Oavsett vilket så är det fruktansvärt kränkande för de som var med! Samt de som saknar Johan!
Annica
Nemo, be strong! Know you are.
som att de 6 som såg johan hade ett val eller?
Ja men precis. Vad är det för blåst mamma som skriver?
Vad tråkigt att så mycket ska kretsa kring ilska, anklagelser och missförstånd.
Det är inte konstigt att många Härnösandare känner aggressioner mot den typ av publicitet som Aftonbladet skapade kring Nemos blogg. Det är heller inte konstigt att rykten börjar florera, kring huruvida han fick betalt eller ej, kring hur Johan såg ut.
Men spelar det egentligen någon roll nu? Som någon skrev här ovan, det som har hänt har hänt. Varken Nemo eller någon av de andra har för avsikt att förvärra situationen. Ingen kan komma och påstå att de har onda avsikter med saker de berättar efter en sådan upplevelse. Allting handlar om att bearbeta, försöka förstå, försöka klara sig igenom kriser.
Vilket alla människor gör på olika sätt.
Jag förstår mycket väl att de som kände Johan nära kan tycka att skildringen av hans död är väl magstark och bli arga på författaren.
Är man ledsen och förtvivlad över en väns död är detta bara en naturlig reaktion. Ilskan finns där. Frågorna, förtvivlan, hjälplösheten. Då kan det vara lätt att omedvetet söka en syndabock, och Nemo blir ett enkelt mål. Det är lätt att ge utlopp för sin ilska, sorg och förvivlan genom att hacka på en okänd person. Speciellt när kvällstidningar framställer det som att personen ifråga fått i uppdrag att fläka ut berättelsen i tidningen.
Vilket, som ni förstår, alltså inte var fallet.
Nemo har redan förklarat, och jag tycker han gör det bra.
Ingen är glad över det som hänt. Ingen har vunnit någonting på det, och ingen kommer vinna på det. Alla påvekerade är i det stora hela i samma situation, men på olika sätt. Därför tycker jag det är synd att ilskan skall behöva gå ut över varandra, när det i själva verket inte är varandra ni är arga på, utan det fruktansvärda som drabbat er.
Stora känslor är svåra att hantera, det förstår vem som helst. Ni uppe i H-sand har det inte lätt, Nemo och de andra här nere har det inte heller lätt.
Ingen får det lättare av att såga varandra.
Som sagt, jag förstår att folk är arga och anklagande. Jag förstår att det har uppstått missförstånd. Det är ingenting ovanligt när media blandar sig i, och det är ingenting ovanligt när katastrofer inträffar. Men jag hoppas bara att alla skall kunna se förbi detta och istället ägna sig åt det som är viktigt.
Att ta hand om varandra och fokusera på det ni alla har gemensamt; På fredag är en dag då ni alla kommer ta farväl av en person som påverkat era liv på ett eller annat sätt för all framtid.
Glöm inte det.
En sak till.
"En mamma":
Har du någonsin hört talas om alkohol?
Ja, jag väljer åtminstone att skylla på alldeles för mycket av den varan. Och det finns inte någon som kan komma och påstå att man inte någon gång i sitt liv råkat tappa kontrollen när man druckit.
De flesta råkar inte ut för någonting alls, många andra har tur.
Johan hade det inte.
Ruggigt väl rutet. Kan bara instämma med föregående talare. Ta lärdom folk!
Ni missförstår mig totalt, jag menar att ni som valde att beträda spåren den kvällen hade ett val, ni hade kunnat komma upp på perrongen på ett säkert sätt men valde det snabba, farliga sättet. Och självklart förstår jag att det som hände mycket beror på alkohol, men skrev inte det då jag tycker att man i vuxen ålder inte längre kan skylla på alkoholen i allt man gör.
Men min avsikt var inte att anklaga, jag vill bara upplysa folk om den livsfara det innebär att beträda ett tågspår, 3 ungdomar miste livet framför ett tåg den helgen bara i stockholmsområdet!
18 år är ju inte så himla gammalt. Det finns många 40-åringar som skulle gjort samma sak i berusat tillstånd. Alkohol är ju tyvärr ett gift, som en del aldrig någonsin lär sig hantera.
Hej,Nemo!
Jag hittade dig för nåt vecka sen via wiksofia.blogg.se samt sosia.blogg.se..
De både tösarna har bott i H-sand...
Bra att du har bloggen att skriva av dig!..Begravningen kommer bli fin det vet jag..
Sorgen bearbetas just nu hos dig, att möta Tallis familj och alla nära och kära till dig, dina vänner, alla.. ni är inte ensamma och ni har varandra..
Ja Tallis föräldrar förlorade sin son..:-( men även han fixade boende för er, berömvärt ja men Tallis var ju er vän! Jag kan förstå att hans pappa fixade det.
Tänker på dig och dina nära och kära..
Förresten, supersöt systerson du har!..
KRAM på dej!
tack för att du delar med dig av de här. Väldigt starkt av dig att skriva. Fint att ni kommer upp nu på begravningen. Kommer bli otroligt fint!
Hela Härnösand är i sorg, vila i frid Johan!
Det var otroligt starkt gjort av dig - Nemo - att skriva om olyckan och allt detta här. Man kan inte lita på medierna, bara på dom som själva varit med om händelsen. Bry dig inte om otrevliga kommentarer från folk.
Till dom som påstår att Nemo överdrev när han berättade vissa detaljer om händelsen med Tallis: Ni kan nog inte tänka er vad som händer när ett tåg på hundra ton kommer farande i hundra km/h. Man kan ju inte vara hel efter att blivit påkörd av ett tåg.
Det är så sorgligt att folk kan vara elaka speciellt efter en hemsk olycka. Väldigt okänsligt!
Vila i frid Johan Tallbacka!
Men vad ni förstör denna sida! Bara en massa tjaffs - är det verkligen nödvändigt?
Jag tycker att det räcker med mina fyra ord: Jag beundrar dig, Nemo!
du är så jäkla stark som klarat dig igenom så mycket. jag ser upp till dig nemo.
Bry dig inte om negativa kommentarer Nemo, fokusera på det som är viktigt och brtyder ngt för dig. Skänker dig en tanke imorgon och hoppas att allt går bra för dig och resterande som ska på begravningen. Var stark Nemo, och låt ingen "get to you".
Jag beundrar dig verkligen.
Tycker att det är så "fint"( om man nu kan säga så) att du skriver om detta i din blogg.
Som Frida skrev här övanför. Håller med henne totalt.
JAG BEUNDRAR DIG NEMO!
Hej Nemo, måste bara säga: Du skriver vad du vill, om någon tar illa upp är det deras sak. Sen är inte vi som bor i Härnösand, någon grp med "Härnösandare". Johans pappa är otroligt snäll med många känslor. Välkommen till Härnösand!!!
Jepp, buga för den store nemo...
Känslor, svåra att spåra.
Var är du ilande smärta?
Jag hittar dig,
djupt inne i magen, långt in i hjärtat.
Något är fel.
Någon trycker mig ner.
Hårt. Hårt pressas mina axlar nedåt.
Sjunker ihop på golvet, rivmärken i tapeten.
Någon stryper mig.
Tvingar mig ner på rygg.
Sätter sina knän på min bröstkorg.
Hårt.
Kväver mig.
Hindrar syret från att gå ner i mina lungor.
Det har aldrig hänt förut.
Ändå är jag väl medveten om vad det är.
Panik.
Måste få luft.
Ångest.
-----------------
Jag saknar Johan!
Jag känner inte dig, har inte en aning om vem du är eller vad du heter eller nånting. Innan jag läste det här visste jag inte ens att du existerade. Jag kände inte heller Johan. Jag har egentligen ingenting här att göra, jag har ingen rätt att säga något och jag vet inte heller vad jag skulle säga. Du ska ändå veta att jag skulle vilja säga det där perfekta som gör allt bra, jag skulle vilja spola tillbaka tiden och låta dig slippa se det du har sett. Ingen förtjänar att gå runt och tänka på saker som du går och tänker på nu. Du verkar vara en bra kille och framförallt verkar du vara stark. Din familj och dina vänner har någon som inte alla har, glöm inte det.
Jag hoppas att saker och ting löser sig för dig och dina vänner.
Nemo, skit i alla komentarer som är till för att trycka ner eller skylla på er. Bara ni kan veta exakt vad som hände. Jag vill bara säga att du är min förebild och jag ser verkligen upp till dig. Du är modig och trots att du nog känner dig svag just nu så är du den starkaste personen jag vet. Jag vet inte, men jag tror du har gått igenom ganska mycket svåra saker i ditt liv och du har ändå klarat dig igenom dom. Jag är säker på att du kommer att klara allt du utsätts för. du är speciell nemo.
http://bilddagboken.se/?contest=1